Mina tankar - Min värld

Idag var jag i skolans bibliotek, som enligt mig är den bästa platsen på hela min skola.
Där finns en lugn och mysig atmosfär, som jag kan slappna av i.
Och så finns där böcker, hylla
efter hylla, efter
hylla med bara bara böcker...
litteratur, verk, romaner, noveller, diktsamlingar; ord som flätats samman för att åskådliggöra, återge och beröra.
Efter några års flörtande med naturvetenskapen har jag kommit tillbaka till min första kärlek, litteraturen. Innan jag ens kände till ordet litteratur har jag fascinerats av det. Mamma läste och läste om högvis av böcker för mig när jag ännu var för liten för att förstå bokstävernas mysterium. När jag blev lite äldre "tjuvläste" jag disney-böcker efter det att lampan skulle vara släckt. Jag tror att jag har plöjt igenom alla tonårsböcker om hästar som någonsin skrivits, och när lektionerna var för tråkiga på mellanstadiet läste jag böcker som jag höll under den utstickande kanten av bänklocket.
Idag hinner jag inte läsa lika mycket, men det kommer perioder då jag kastar mig över böcker som en hungrig retriver kastar i sig hundmat. Veckor då jag inte kan slita blicken från bokbladen.
Den här veckan verkar bli en sådan vecka, för nu har jag äntligen insett vad det är som verkligen är roligt att syssla med och lära om.
Det är språket.
Visst är det helt underbart när man förstår hur materia fungerar, när man ser samband, och hur fantastiskt Gud skapat vår natur.Men jag har insett att det kanske inte är det jag ska ägna mitt liv åt. Matten jag skulle behöva för det kräver mer av mig än jag tycker det är roligt att ge. Då är det betydligt roligare att läsa och skriva. Att jag inte förstått det tidigare tror jag beror på att det inte alltid är så spännande. Läsandet är en del av mig jag inte alltid tänker på, ofta faller det sig rätt naturligt. Att skriva i skolan har ofta handlat att foga samman en massa smörja och klä det i en tjusig ordkostym. Därför är det så befriande att när vi håller på med litteratur på IB är det en helt annan sak. Vi tränar att se vad författaren uttrycker och på vilket sätt. Det handlar inte längre att komma med vilda gissningar som låter intressanta. Istället strävar vi efter att kunna se varför vi ser det vi ser i en text och sedan kunna sätta ord på vår upplevelse.
Det,
är verkligen spännande.
Och just nu känner jag mig alldeles jätte mycket glad när jag uttrycker mig och jag vill skriva typ tusen dikter och hundra kärleksbrev till killen jag inte har och sen några artiklar om intresasnta och viktiga ämnen och varför inte en uppsats om varför det är att leva för andra som är att verkligen leva och...  och efter det vill jag läsa böckerna jag lånade när jag var på biblioteket idag:

Bortom ljus och mörker-Lotta Thell
Martin Bircks ungdom-Hjalmar Söderberg
Tusen kvinnor och en sorg-Björn Ranelid
 
Sov gott bloggläsare, nu ska jag sjunka ner en stund i min läsfåtölj,
innan lampan slocknar och jag somnar:)

Calloused and bruised

Dazed and confused

My spirit is left wanting something more

Than my selfish hopes

And my selfish dreams

I'm lying with my face down to the floor

I'm crying out for more

-Aaron Shust

Nu är det riktigt länge sen jag skrivit. Min ursäkt får bli att jag haft en hel del att göra i skolan som upptagit min tid och mitt engagemang, vilket har ställt mig inför valet att blogga eller få mer än sex timmars sömn. Av dessa två har jag upprepade gånger valt att sova mina sju timmar, och därför har det inte blivit något skrivet. 

Idag var jag dock tvungen att skriva, för jag har skämt ut mig  inför en massa folk och jag känner att jag har ett behov av att få ursäkta mitt beteende offentligt. Min blogg är lite lagom offentligt, eftersom det inte är så många som läser... Så här kommer dagens sämsta:
Inör alla IB-elever i min årskurs så frågade jag min CAS-leader om man kunde kombinera två olika saker när man gjorde sina servicetimmar. Inget fel med att fråga, det gjorde flera v oss. Desvärre så berättade jag Allt jag ska göra i min CAS, och det blev bara fel. Jag tänkte inte efter innan jag pratade, och det jag sa blev inte så mycket fråga utan mer en beskrivning av alla "fantastiska" grejer jag ska göra. Förhoppningsvis uppfattade inte alla det så, men mina närmaste vänner i klassen var ärliga och sa att det kanske inte var det smartaste uttalandet jag gjort. Nu vill jag bara bita av mig tungan. Jag skäms verkligen, och önskar att jag kunde bli någon annan person ett tag. En utan stort bekräftelsebehov, en ödmjuk människa som ser mer till andra än jag gör. Visst är det bra att vara medveten om sina dåliga karaktärsdrag, men jag vil ju förbättra mig också. Tyvärr är det inte så lätt, och jag misslyckas mer än jag lyckas. Förlåt alla människor i min omgivning, när jag tror pratar som om jag vore störst och bäst fast jag inte är det. Ni ska veta att jag vill ändra mig, men det tar lite tid. Tack att ni står ut med mig i alla fall!

Trots våra brister och fel, så finns det förlåtelse... Vi har ett helt liv på oss att bli till de människor vi är skapade att vara. Visst är det underbart att Gud har både kärlek och tålamod, och att Han dessutom hjälper oss på vägen. Den här dagen är det den sanningen som räddat mig. Utan förlåtelsen från himlen kan jag inte vara fri..

Ännu en dag är snart slut, och dagen det rör sig om är som vi alla vet, en måndag. 
Just denna måndag har varit en fin dag på många vis;
Den började på lågt självförtroende, men det fick vända under morgonbönen och när jag gick till skolan var jag sådär genom-glad ,som man blir av Guds kärlek.
Sen har jag tyckt om nästan hela dagen. 
Jag har lärt mig nya saker i skolan, vilket alltid är glädjande. Kunskap gör livet lite rikare 
Tyvärr har jag olärt mig en del saker också, matte kan vara riktigt knepigt ibland. (Hans obegripliga genomgång av the sine and the cosine laws var dagens dåliga, jag fattade noll komma noll och blev jättesurig...)
Trots motgångar i matematikens värld kom det goda humöret igen. Vi hade theory of knowledge, en lektion som jag och Linnea pratade sönder för resten av klassen. Hon och jag tyckte att samtalet var intressant, men nästa gång får vi nog försöka hålla våra filosofiska strövtåg stanna hos oss. Alla är kanske inte lika intresserade av hur man kan ställa begreppen realtiv och absolut sanning mot varandra...
När vi hade slutat med ToK var skoldagen slut, och jag åkte till Västerås för att ha hemgrupp.

-Västerås, och hemgrupp? Kanske undrar du vad dessa begrepp har för innebörd..(om vi fortsätter med den filosofiska stilen) I detta blogginlägg har jag inte för avsikt att utreda något om vad staden Västerås, eller begreppet om vi så vill, har för betydelse för mig. Men det här med hemgrupp ska jag försöka mig på att förklara!
En hemgrupp är, precis som det låter, en grupp som träffas i ett hem. Förslagsvis ett hem där en av grupp-medlemmarna bor. I min hemgrupp träffas vi en gång i veckan för att prata och skoja, fika och sjunga lovsång, och till sist be och läsa bibeln tillsammans. De som är med är ungdomar i min ålder, vi är tolv stycken och de flesta går i Bäckbykyrkan. De vänner jag har i den gruppen är allihop helt underbara!
När vi umgås får vi en verkligt fin gemenskap, där alla får vara med trots våra olikheter. Man får vara som man är helt enkelt. Gemenskapen brukar alltid vara bra, även om den inte var det i början när vi nyss lärt känna varandra(fast det är en annan och längre historia.) Men, det som var speciellt ikväll var bön och lovsångsstunden. Vi sökte nog Gud ärligt tillsammans, och med en uppriktig längtan att få vara med honom. När man kommer så till Gud, så kommer han närmare. Det var härligt, och jag längtar efter mer.

Den här dagen har varit riktigt bra, och det finns bara en man kan tacka för det. Nu ska jag sova, och det är med glädje och en inre frid jag lägger mig. Dessutom är jag full av förväntan inför tisdagen...livet är, som sagt, spännande.

En vecka är slut och en ny tar vid.
Mycket har gjorts, och nu kommer nytt;
Människor att möta, tankar att dela, danser att dansa och kunskaper att tillägna sig.
Tidiga morgnar och goda gröttallrikar med lingonsylt och mjölk. Dagar fyllda med lektioner, och kvällar med läxor och löpturer. Trots att jag är lite trött känner jag mig förväntansfull. Livet är spännande, och vardagen är inte så grå om man ser på den inte bara med öppna ögon, utan också ett öppet hjärta.

På tisdag ska jag dansa balett för första gången på ett år, och det känns underbart. Jag har längtat efter just balett, det som är min första kärlek i dansens värld. Jag hoppas det känns bra i den här gruppen och med den här läraren, för då fortsätter jag. Om nu min tid räcker till förstås. Jag märker av mer och mer, att just tid är en verklig bristvara i mitt liv. Det blir till att prioritera, och det är inte alltid så roligt. Just nu står valet mellan afrikansk dans, balett eller att försöka hinna med båda klasserna. Något som känns smått omöjligt, men jag vill vill vill.

Valet mellan att dansa en eller två gånger i veckan kanske inte blir så svårt heller. Att jag ens tror att det kan gå att dansa två gånger i veckan, kan bero på att jag  nästan inte sprungit något alls under veckan som gått. Jag har haft ont i vaderna, förmodligen på grund av en överansträngning. Det är så förtretligt, det här med över-ansträngning i muskler. Det drabbar mig titt som tätt, att jag får ont på ställen på kroppen som jag anar är muskelfästen. Det gör ont, och det ger sig inte. Eftersom jag inte vill ha svårläkta inflammationer vilar jag. Resten av kroppen gillar dock inte att vila, och inte huvudet heller för den delen. Att springa och röra sig är saker som får mig att må bra, och jag blir irriterad och retlig när jag inte kan göra det. Mina föräldrar har tyvärr fått stå ut med en bitvis vresig dotter i veckan. Nu är förhoppningsvis mina vader utvilade och pigga igen, för jag slka snart ut på en lite lättare löptur. Det ska bli skönt, trots att jag redan hunnit bli lite förslappad.

Innan jag slutar skriva och ger mig ut för att röra på benen, måste jag skriva några ord om min helg. Jag har haft långväga besök, Lisa från Uppsala har gästat lilla Kvicksund. Det var härligt att få träffa henne, för vi har inte setts på några månader. Nu fick vi tid att prata och skratta, anförtro oss åt varandra och bara vara. Lisa är en av dem som jag vet finns där, och det är underbart med sådana vänner. För er som inte känner henne kan jag berätta att vi var på samma konfirmationsläger. Där var vi inte precis vänner, för av någon korkad anledning fick jag för mig att hon var jättejobbig och at jag inte alls klarade av att umgås med henne. Nu i efterhand kan man konstatera att jag inte kunde haft mer fel. Hon är en av de få jag faktiskt fortfarande har en relation till. Den man får tacka är Gud, för Lisa bad om att vi skulle ha kvar kontakten efter lägret (av någon annan skum anledning, för jag och hon kände ju inte varann så bra trots våra gemensamma lägerveckor.) Det blev bönesvar, och det är något jag verkligen har skäl att vara tacksam över. Gud har gett mig en grymt fin tjej till vän, en tjej som är äkta, har djup och ett vackert hjärta. Dessutom är hon rolig och någon jag kan skratta med. Lisa, me like you so much!

Som jag skrev i min inledning, så kommer nu en ny vecka. Därför blir min bön, att jag och andra får se sin vardag med ett öppet hjärta. Att vi får se, inte bara med ögonen utan också med vårt inre
 
För då blir livet större, vackrare och mer betydelsefullt. När vi vågar vända vår inre blick från våra misslyckanden, mot nåden runtom oss. Det finns kärlek för dig, och allt är av nåd.