Mina tankar - Min värld

En vecka är slut och en ny tar vid.
Mycket har gjorts, och nu kommer nytt;
Människor att möta, tankar att dela, danser att dansa och kunskaper att tillägna sig.
Tidiga morgnar och goda gröttallrikar med lingonsylt och mjölk. Dagar fyllda med lektioner, och kvällar med läxor och löpturer. Trots att jag är lite trött känner jag mig förväntansfull. Livet är spännande, och vardagen är inte så grå om man ser på den inte bara med öppna ögon, utan också ett öppet hjärta.

På tisdag ska jag dansa balett för första gången på ett år, och det känns underbart. Jag har längtat efter just balett, det som är min första kärlek i dansens värld. Jag hoppas det känns bra i den här gruppen och med den här läraren, för då fortsätter jag. Om nu min tid räcker till förstås. Jag märker av mer och mer, att just tid är en verklig bristvara i mitt liv. Det blir till att prioritera, och det är inte alltid så roligt. Just nu står valet mellan afrikansk dans, balett eller att försöka hinna med båda klasserna. Något som känns smått omöjligt, men jag vill vill vill.

Valet mellan att dansa en eller två gånger i veckan kanske inte blir så svårt heller. Att jag ens tror att det kan gå att dansa två gånger i veckan, kan bero på att jag  nästan inte sprungit något alls under veckan som gått. Jag har haft ont i vaderna, förmodligen på grund av en överansträngning. Det är så förtretligt, det här med över-ansträngning i muskler. Det drabbar mig titt som tätt, att jag får ont på ställen på kroppen som jag anar är muskelfästen. Det gör ont, och det ger sig inte. Eftersom jag inte vill ha svårläkta inflammationer vilar jag. Resten av kroppen gillar dock inte att vila, och inte huvudet heller för den delen. Att springa och röra sig är saker som får mig att må bra, och jag blir irriterad och retlig när jag inte kan göra det. Mina föräldrar har tyvärr fått stå ut med en bitvis vresig dotter i veckan. Nu är förhoppningsvis mina vader utvilade och pigga igen, för jag slka snart ut på en lite lättare löptur. Det ska bli skönt, trots att jag redan hunnit bli lite förslappad.

Innan jag slutar skriva och ger mig ut för att röra på benen, måste jag skriva några ord om min helg. Jag har haft långväga besök, Lisa från Uppsala har gästat lilla Kvicksund. Det var härligt att få träffa henne, för vi har inte setts på några månader. Nu fick vi tid att prata och skratta, anförtro oss åt varandra och bara vara. Lisa är en av dem som jag vet finns där, och det är underbart med sådana vänner. För er som inte känner henne kan jag berätta att vi var på samma konfirmationsläger. Där var vi inte precis vänner, för av någon korkad anledning fick jag för mig att hon var jättejobbig och at jag inte alls klarade av att umgås med henne. Nu i efterhand kan man konstatera att jag inte kunde haft mer fel. Hon är en av de få jag faktiskt fortfarande har en relation till. Den man får tacka är Gud, för Lisa bad om att vi skulle ha kvar kontakten efter lägret (av någon annan skum anledning, för jag och hon kände ju inte varann så bra trots våra gemensamma lägerveckor.) Det blev bönesvar, och det är något jag verkligen har skäl att vara tacksam över. Gud har gett mig en grymt fin tjej till vän, en tjej som är äkta, har djup och ett vackert hjärta. Dessutom är hon rolig och någon jag kan skratta med. Lisa, me like you so much!

Som jag skrev i min inledning, så kommer nu en ny vecka. Därför blir min bön, att jag och andra får se sin vardag med ett öppet hjärta. Att vi får se, inte bara med ögonen utan också med vårt inre
 
För då blir livet större, vackrare och mer betydelsefullt. När vi vågar vända vår inre blick från våra misslyckanden, mot nåden runtom oss. Det finns kärlek för dig, och allt är av nåd.