Mina tankar - Min värld

Jag vill möta...

Rustad,rak och pansarsluten
gick jag fram -
man av skräck var brynjan gjuten
och av skam.

Jag vill kasta mina vapen,
svärd och sköld.
All den hårda fiendskapen
var min köld.

Jag har sett de torra fröna
gro till slut.
Jag har sett det ljusa gröna
vecklas ut.

Mäktigt är det späda livet
mer än järn,
fram ur jordens hjärta drivet
utan värn.

Våren gryr i vinterns trakter,
där jag frös.
Jag vill möta livets makter
vapenlös.

ur diktsamlingen Härdarna (1927) skriven av Karin Boye

Karin Boye skriver väldigt ärligt, naket och utlämnande...
Jag möter... är en dikt jag verkligen tycker om. Den blottar för läsaren vad som finns bakom diktjagets hårda yta, och trots att man känner att dikten ligger nära Boye själv så kan säkert många med mig identifiera sig med jaget i dikten. När jag läser känner jag den vibrerande längtan inombords, att våga släppa min "sköld" och lägga ner det "svärd" jag bär för att skydda mig själv från det jag är rädd för. Det finns så många falska faror som hindrar oss att leva fullt ut. Att Boye pekar på naturen, och det under som varje litet frö som mot alla odds gror är, så tycker jag att hon på ett vackert sätt visar att det finns en stark kratf också i det till synes svaga. Den kraften kommer oss till del när vi lägger undan "fiendskapen", och vågar "möta livets makter" som var och en av oss egentligen är -"vapenlös".

Godnatt, godnatt från Kvicksund
Nu ska jag sova en stund

En till dikt av Sebastian Johansson:

Kärleken är

Du tror att ingen gillar dig

Du tror att bara för att du är 15 år och inte haft en pojkvän så är livet slut

Du tror att du är ful för att igen har sett dig på det sättet

Du tror att du mår bättre under 5 lager som inte är du

Jag vill säga att även fast du är 15 år så finns det många som älskar dig

Jag vill säga att det finns de som har sett dig på det viset

Jag vill säga att du är älskad utan de 5 lager som inte är du

Jag vill säga att livet inte tar slut bara för kärleken

Jag vill säga att du om några år kommer inse saker som du inte visste om tidigare.

När jag läser den här dikten tycker jag om den av framförallt två skäl; den är rak och ärlig, och den uttrycker på ett fint sätt att diktjaget vill se genom de masker dikt-du sätter på sig. Att dikten blir så rak beror till stor del på det direkta språket, där ord som en vanlig femtonåring använder får beskriva de känslor nämnda ungdom faktiskt upplever. Att språket hålls enkelt gör att det skapar en närhet till dikt-du, även om det var ett par år seda jag själv kunde identifiera mig den beskrivna personen.  Mina favoriter bland verserna är:
"Du tror att du mår bättre under 5 lager som inte är du" -
"Jag vill säga att du är älskad utan de 5 lager som inte är du"
Nä jag ser unga omkring mig, och när jag ser på mig själv, bär vi så många masker. Vi h´går allesammans på den här världens lögner, och litar blint på att vi behöver masker för inte bara bli sedda, men för att må bra. Tänk så lurade vi är!
Den här texten kan beskrivas somnågot av en diktanalys, vilket är precis vad jag arbetar med i sämnet svenska just nu, så det passade bra att föra in även här tycker jag. När Sebbe J ville att jag skulle publicera några av hans dikter här, kan jag ju inte göra det utan att själv kommentera dem:)
Gonatt gonatt!

Ungdomens revolution

Folk säger att vi mår sämre och sämre

Vi ser att vi mår sämre och sämre

Folk vill att vi ska ta fram psykologer för att må bättre och bättre

Vi vill ha någon som ser oss för det mår vi bättre och bättre

Folk säger att det är vårt fel

Vi säger att det är samhällets fel

Varför ser inte folket att Vi kan må bättre om de ser oss!

Vi vill ses som vi är och inte som någon annan

Vi vill inte ha samhällets krav att vara som alla andra

Folket vill att vi ska passas in i formen för samhället

Folket vill att vi ska vara som alla andra

Varför ska varje Unik person vara lika personen brevid sig?

Folket vill ha jämställdhet

Vi vill kunna göra vad vi vill med livet

Folket vill ha fred genom soldater

Vi vill ha fred genom att ta bort soldaterna

Folk har kärleken

Vi vill ha kärlek

Kan vi inte bara få ett liv utan död?

Världen är vriden runt sin egen axel

Det är därför vi själva måste gå runt oss själva för att hänga med världen

Vi måste se vännerna runt omkring oss och inte oss själva hela tiden

/ Sebastian Johansson

Den här dikten har min härliga västeråsvän Sebbe skrivit, och när jag ser tillbaka på de senaste dagarnas nyhetshändelser passar den här dikten in bra på Sveriges situation idag. När jag ser mig omkring i det samhälle jag är en del av, så ser jag många människor som lider, på grund av många olik skäl. Gamla är ensamma och får inte alltid den vård de behöver, 60 och 70-talister bränner ut sig när de jagar karriärer och evig ungdom. Det finns människor som går arbetslösa, människor med drogberoenden, människor som är deprimerade. Det finns så många människor som samhället glömt bort.
Som du och jag, vi som är samhället, inte ser när vi;
"går runt oss själva för att hänga med världen".

Det sorgliga är, att de ingen verkar se, är Sveriges ungdomar. Vi skär, svälter, spyr och super, allt för att ni ska se. Men vuxenvärlden fortsätter att blunda.
Efter allt det ungdomsvåld som rapporterats i dagarna kan man konstatera att den vuxna världen har svikit sin framtid. Det vore enkelt om man kunde skjuta över skulden på enskilda föräldrar, psykologer eller skolan. Men, riktigt så lätt är det inte. Vem du än är, så är du en del av vårt samhälle, och därför har du en del i makten. Makten att skapa och forma vårt nu och vår framtid. Så många av de vuxna idag verkar ha glömt bort det. 
Istället för att ge oss tid, en utsträckt hand eller ett ledigt öra, så har ni gett os tv-shower, x-box-spel, tidningar med bantningstips och sjuka ideal.
Var är ni som skulle vara våra förebilder?
När tänker ni börja bry er?
Att en sextonåring var tvungen att mista sitt liv genom att bli sparkad till döds, är nog den mest fruktansvärda nyhet jag någonsin nåtts av. Jag grät när jag läste artikeln i Metro, jag blev så starkt berörd och sorgsen, både för att ett ungt liv fullt av möjligheter släckts allt för tidigt, och för att jag känner med hans familj som måste genomlida ett helvete på jorden nu. en annan del av historien som gjorde mig sorgsen var att de killlar som slog och sparkade Ricardo till döds var kapabla att begå en så avskyvärd handling. Vad är det för fel med vårt samhälle, när ungdomar kan bete sig så? Vad har hänt, hur har kärleken kunnat kallna så...

Världen är sannerligen "vriden runt sin egen axel".
När ska vuxenvärlden av idag vakna upp och komma oss till hjälp, så att Sveriges ungdomar kan stå redo att forma morgondagens värld? En värld som inte bara snurrar runt oss själva, en värld där vi åter ser varandra.

När jag tänker på de som verkligen har en sådan uppgift att fylla, vandrar mina tankar till Sveriges alla kyrkor och kristna församlingar. Tänk om vi kunde sluta kivas om vilket namn som pasasr bäst för kykans barnaktivitet, och ge den unga generationen vad de behöver!

Mitt Sverige, och min generation, behöver Jesus!

Min dag har verkligen varit härlig idag. Stegen var återigen blivit lätta, och leendet hade äntligen mjukt infunnit sig på mina läppar.

Det är märkligt, hur jag plötsligt förmår uppskatta sådana saker som jag i vanliga fall inte tänker på. Efter att i ungefär en vecka ha brottats med mitt livs största prövning (som alltid verkar komma på återbesök när livet är ljust och glatt), så är nu äntligen kampen över, för den här gången... Nu strålar livet emot mig igen; ångesten är borta, självkänslan finns innanför mitt bröst och jag ser det vackra runtom mig och inuti mig själv. Framförallt så kan jag åter jtro på att jag en dag kommer var helt fri, fri från allt som vill hindra mig från att se mig själv som den jag verkligen är; värdefull och älskad, av Han som skapat mig, gett sitt liv för mig, och av människor runt om mig! Det är ju det som är sanningen, det vet jag med mitt förstånd. Tyvärr är det inte alltid lika lätt att ta den sanningen till sitt hjärta. När jag kan göra det, då är jag verkligen fri!

Bara den som har mått riktigt dåligt under en tid, kort eller lång, vet hur underbart det är när man återigen kan le, skratta, och bara vara glad av hjärtat, utan att ha en skugga av självförakt över sig. Så underbart att det knappt går att beskriva i ord...(även om jag bevisligen gör ett tappert försök i varje fall, det är på något vis svårt att motstå att försöka sätta ord på starka känslor)

När jag nu berättat om min dag, och hur känslan av frihet, som infinner sig efter att man mått dåligt är, så kan jag inte utelämna vad vändpunkten var för något. I frédags hade en vecka eller två gått sedan jag började må dåligt, och trots att jag ropat ut till Gud i förtvivlan så kände jag mig fortfarande lika äckligt ful och värdelös. Trots att jag var alldeles uttröttad både psykiskt och fysiskt bestämde jag mig för att gå till kyrkan på ungdomssamlingen. En vän fyllde år och skulle få sin present. Dessutom var att gå dit för mig som som att ropa till Gud att nu, nu måste du hjälpa mig, för jag orkar snart inte söka dig längre.
Jag var så desperat under ytan!
, trots att bara den som verkligen känner mig kunde veta hur det stod till bara genom att se till min utsida.
Trots att jag kände det som att Gud var långt borta, visade han sig vara nära. Och trots att jag omöjligt tyckte mig kunna ta emot Jesu kärlek, fick jag ta emot den den där kvällen.
Efter andakten dröjde jag mig kvar en stund, och en av de tjejer som varit hos oss och undervisat samt berättat för oss om ungdom med uppgift kom och frågade om hon fick be för mig. Jag hade upplevt henne som lite tuff och kall, men eftersom hon ville be för mig, och jag i mitt hjärta viskat till Gud om att jag behövde just något sådant, sa jag ja. Hon bad, och jag kan säga att det inte "kändes" så fantastiskt. Hon bad om vanliga saker och talade inte in i mitt liv på något särskilt sätt. Sen gav hon mig två bibelord, som jag tog emot samtidigt som jag lite förnärmat tänkte att -ja de var väl bra men dem läste jag för en vecka sen... Tänk så orättvis jag var! När jag sedan kom hem och läste det hon gett mig igen, så insåg jag det jag först inte förstod. Det av bibelorden jag läst för en månad sen, kom jag till när jag var orolig för hur det blir när jag kommer in i svårare perioder av mitt liv. Jag var rädd för de tider och stunder när Gud skulle komma att kännas långt borta, och jag inte skulle förstå hur mycket Jesus älskar mig. Det som var så starkt med just de verserna i Jesaja 43, var att eftersom jag läser bibelböckerna i ordning letade jag inte upp det, det var helt enkelt det jag skulle läsa just den dagen. Ett Guds löfte som talade till mig på ett väldigt personligt sätt:

                                                                                                          

Frukta inte, ty jag har befriat dig,     
jag har kallat dig vid namn,                 
du är min.                                
Om du än måste gå genom vatten,
så är jag med dig,
eller genom strömmar,
så skall de inte dränka dig.
Måste du än gå genom eld,
så skall du ej bli svedd,     
och lågorna skall ej förtära dig.
Ty jag är Herren, din Gud,
Israels Helige, din frälsare.
Jesaja 43:2-3

Gud är en levande Gud, som infriar sin löften! När jag vaknade i lördags morgon mådde jag mycket bättre, och idag var jag alldeles fri och lätt inombords igen. Det är underbart att få erfara Guds trofasthet, som är oberoende av mina känslor och upplevelser av olika situationer. Fastän jag inte upplevde något särskilt, eller ens hade några förväntningar när missionärs-tjejen bad för mig använde Gud henne för at jag skulle kunna ta emot den frihet han redan gett mig. Nu känner jag mig härligt fylld av tacksamhet, till tjejen som bad (som jag inte visade särdeles mycket tacksamhet då, och inte kommer få möjlighet att göra det nu heller)men allra mest till den fantastiske Gud som älskar mig och alltid står vid sina löften. Hur kan man annat än älska honom?

Ett hörn, en skugga,
damm och tomhet.