23/10 Jag vill möta...
Jag vill möta...
Rustad,rak och pansarsluten
gick jag fram -
man av skräck var brynjan gjuten
och av skam.
Jag vill kasta mina vapen,
svärd och sköld.
All den hårda fiendskapen
var min köld.
Jag har sett de torra fröna
gro till slut.
Jag har sett det ljusa gröna
vecklas ut.
Mäktigt är det späda livet
mer än järn,
fram ur jordens hjärta drivet
utan värn.
Våren gryr i vinterns trakter,
där jag frös.
Jag vill möta livets makter
vapenlös.
ur diktsamlingen Härdarna (1927) skriven av Karin Boye
Karin Boye skriver väldigt ärligt, naket och utlämnande...
Jag möter... är en dikt jag verkligen tycker om. Den blottar för läsaren vad som finns bakom diktjagets hårda yta, och trots att man känner att dikten ligger nära Boye själv så kan säkert många med mig identifiera sig med jaget i dikten. När jag läser känner jag den vibrerande längtan inombords, att våga släppa min "sköld" och lägga ner det "svärd" jag bär för att skydda mig själv från det jag är rädd för. Det finns så många falska faror som hindrar oss att leva fullt ut. Att Boye pekar på naturen, och det under som varje litet frö som mot alla odds gror är, så tycker jag att hon på ett vackert sätt visar att det finns en stark kratf också i det till synes svaga. Den kraften kommer oss till del när vi lägger undan "fiendskapen", och vågar "möta livets makter" som var och en av oss egentligen är -"vapenlös".
Godnatt, godnatt från Kvicksund
Nu ska jag sova en stund
