Den 31 Januari

Det är den sista dagen på årets första månad i dag, en månad som varit härlig på många sätt. Jag är väldigt glad och tillfreds idag, för livet har varit spännande och Gud god. Inte för att Han inte alltid är det,  men ibland så får man uppleva det med hjärtat och känslorna och då blir det mer levande. Tänk, att Han som bor i himlen, vill använda mig här på jorden. Tänk att Han vill tala till mig och hjälpa mig, det är större än det mesta för mig!

Om jag återvänder till mitt första ämne som är dagens händelser, är det första jag vill skriva om löpturen ute i skogen efter lunch idag. Jag njuter verkligen av löpning, hur konstigt det än låter i mångas öron, och jag älskar att vara ute i naturen och att se alla färger i solljuset, känna dofterna och uppleva det rofyllda i att färdas längs en liten stig och bara upptäcka de små sakerna.

Det ger mig sinnesro

-det stora i det lilla-

att jag får leva och uppleva något som en skog
 och att solen alltid lyser på mig på torsdagar,
hur mycket det än regnat dagen innan.

-det stora i det lilla-

De små bevisen på en oerhörd godhet.

Den sista dagen i den första månaden har förutom en löptur bjudit på några koncentrerade timmar i skolan, en del skratt och lite djupare samtal med goda vänner. Jag är verkligen lycklig, nu och här, sitter faktiskt och småmysskrattar för mig själv, ler lite finurligt, och om du läser det här och har en deppig dag så har du nu möjlighet att bli irriterad på min överpositiva person. Efter att din irritation runnit av dig och du känner dig härligt avreagerad så kan du trösta dig med att även på min himmel finns det moln. En del oönskade frågor som söker svar, villrådighet inför framtiden och en mage som kurrar och krääver mat nu trots att middagen inte är klar för än om tjugo minuter ungefär.

Alla bördor lägger jag i Herrens händer,
när Han bär dem i sina är mina fria.
Då kan jag dansa och le, och min hand till Honom ge.
Vi går hand i hand vi två, låt det alltid vara så!

29/1

Så sitter jag här lite småstressad över livet och tillvaron på ytan. Jag har en hel del att göra för att få ihop mina cas-timmar. Action blir inget problem, det tränar jag ihop på några månader nu under våren och sommaren. Creativity- och service-timmarna ser dock ut att bli lite svårare att fylla ut, så jag börjar fundrea på en kurs i bild, och kanske börjar jag skriva om litteratur här i bloggen, eller en annan blogg gjord för ändamålet. Då skriver jag nog på engelska, tror det vore en god träning.Jag har även planer på att börja hjälpa till på ungdomsgården här i Kvicksund, det känns som en meningsfull sysselsättning. Förutom IB stressen, som för övrigt sällan drabbar mig, har jag ogjorda läxor och är rastlös. Faktum är att jag var och gymmade idag, men jag borde nog tränat hårdare för jag år ingen ro i kroppen eller sinnet för tillfället.

Trots stressen över livet som är nu, känner jag att jag behållit mitt inre lugn. Visst är det saker som är svåra och visst har jag flera beslut att göra som kommer att bli avgörande, men jag vilar i att Pappa Gud tar hand om och leder mig. Ett av mina bästa bibelord just nu som jag fann mitt i en fruktansvärd beslutsångest talar om att vandra, och ine att Gud går framför och leder men att Han går bakom. Om jag viker av till höger eller vänster låter Han mig höra Hans röst som säger: här är vägen, vandra på den. Ett fantastiskt löfte som hjälper mig att förtrösta på att min himmelske pappa har mitt liv i sin hand, och inte ålter något skilja mig från Honom. Nu är det dags att sova, och prata med Honom som alltid lyssnar om det som ligger på just mitt hjärta just nu. 

Guds frid, och en välsignad nattsömn! 

28/1 Måndag

Idag har jag suttit i tre timmar och skrivit labbrapport i kemi. Det var faktiskt ganska roligt, men rätt tröttande så nu tänkre jag inte skriva en labbrapport i fysik också, den får vänta till imorrn. Kanske gör jag lite beräkningar bara. Först måste jag i varje fall vila mitt trötta huvud en stund, och göra något trevligt, som att ta hand om mina simmar.

Jag vet att det är en fånig sysselsättning för en sjuttonåring, men det är ju ändå väldigt roligt så jag struntar i att det är barnsligt. Jag lär mig faktiskt om livet, hur man tar hand om bebisar och småbarn och får bra betyg (mata ungarna och ta dem till pottan , om du byter blöja tillräckligt ofta måste du bada dem, skicka ungarna till skolan och tvinga dem att göra läxor). Vad mera är, jag lär mig hur man charmar den rätte mannen och ser till att man blir gift med honom; man charmas, badar i den romantiska poolen, pratar och charmar, "kramar romantiskt" , och vips, när man kyssts och hånglats några gånger är det bara att fria! Han svarar garanterat ja och flyttar in, när han väl gjort det kan jag kontrollera hans minsta rörelse. Busenkelt, och ni ser hur man säkert kan överföra dessa kunskaper på det verkliga livet. om man är pank, skriver man "motherlode". vet inte om det är 100% säkerhet att det funkar i sverige, men man kan ju alltid hoppas:P

Trevlig eftermiddag från Kvicksund!

Den lite suddiga gangsterversionen av mig


image16

HöHö, mer gangster än såhär blir det inte av mig:P

The Last Scent of Flowers

She was on her knees, gasping for breath, sweating and mumbling. She tried to call out for someone to rescue her, trying to form words, but they were all gone. Now she realized that the last and soft summer breeze had blown them away.

The draught felt freezing on her bare knees and she felt utterly alone.


When the last wave of agony had drowned her body, she was cowering and panting, but fi­nally calm. These panic attacks seemed to become more intense and frequent the longer she

stayed in this godforsaken place. Sophia rose and poured some water in a saucepan, she

was going to make some tea. As the water slowly got heated, she tried to remind herself of her

homeland. The memories were fading since the country she had left hardly resembled the

land of her childhood. The home she knew had been beautiful and the people had been fearless and free. How she had loved the parks and the ancient buildings! Even though she

belonged to a poor family, there was a time when she had dreamt of becoming a writer.

"The war changed everything", she whispered. She could almost hear how her silent words echoed in the naked apartment. When the first bombs fell over the capital Sophia had hoped that it would come to an end quite soon, but it never did. Maybe it would do so physically in a few years, but when her husband and their son was killed on the street during a bomb raid, Sophia's heart was torn apart and the war began to be fought inside her. Fearing for her life as well as for her inside broken­ness, Sophia sold their tiny house and fled. That was how she happened to take shelter in this cold and unfriendly country that claimed to have welcomed her with open arms.


Finally the water started to boil, and she poured some of it into a cup and sat down on the worn chair. As she leant back and held the warm cup in her hands she sighed. Suddenly she sensed an increasing tiredness that slowly took power of her body. In spite of this idle life with no employment in sight, which compares to nothing I experienced throughout my whole life, I have never been this weary before. As Sophia reflected upon her own tiredness, she thought of yesterday's events. Most of her time she stayed in her apartment, except for when she went out for a walk, or had to go to the grocery store. Yesterday had been one of those days that followed upon a sleepless night of anxiety. How on earth would she be able to han­dle the looks from the cashier, as she stumbled on the words, her tongue swelling in her mouth? What had once been so easy now seemed like a nightmare.

When she first came here she really tried to learn the language and had never expected it to become any trouble. She was gifted when it came to handle letters, form words and form them into sentences that flowed together. Words had been to her as flowers to the gardener. She had planted and watered them, arranged them, and decorated places that were naked and bare be­fore she had came there to fill the empty spaces. Words were the bouquets she gave away and the trees she sought tranquillity and comfort under. The only difference between herself and the gardener must have been that her garden was placed inside her. But when the war entered her heart, it seemed to have conquered the secret garden. Nowadays she never wrote anything anymore. Learning a new language became an impossible quest; her flowers were all dead, and her trees were chopped down. No one seemed to be able to help her. The physi­cian that always wore a smile to hide from her declared through the interpreter that she suf­fered from a trauma with psychosomatic impacts. There was nothing else that they could do for her except putting her on the waiting list for an appointment with the psychiatrist. Sophia was help­less, imprisoned by invisible barriers created by an unmastered language. All that was left to her was to wait.


The tea had cooled and Sophia placed the cup on the table, continuing to stare out through the window. Raindrops started to smash on the glass and with the empty expression that appear on those who live too hollowly, she stared at a man down on the street who was walking past. He glanced through her window at the bottom floor, giving her worn out person a compas­sionate look. As her eyes met his, he turned and walked up to her window. With a smile on his face, he waved at her and seemed to ask her if he could come in. There was something familiar about him, like she had seen him somewhere before. Suddenly she knew who he was! Sophia waved back, nodded and went to open her door.


With the door open, she could smell the scent of flowers through the rainy air.

/Hanna Carlsson 2008-01-10


(Jag vet, det är inget jag upplevt själv. Jag vet, den är lite väl tragisk.Jag vet vad ni inte vet, den är skriven på temat language and culture, och passar väl in då den beskriver språkhinder och betydelsen av verbal kommunikation)

Hope you enjoyed the reading...


En dikt jag verkligen tycker om...

She's the blasé eye of the hurricane that's the world around her // Visionaris, Halmstad, 2006.

You're standing
on one leg touching your foot
with your fingertips

so easily,
you're such a lovely
acrobat for me

you remind me
of a love story I once wrote
and threw away

and in town
there are posters of
the last great poet

all over town
a thousand Bob Dylans
are watching me

but all the words
they just don't give
the kicks anymore

but you,
you put your foot down
in the dark

two feet on the ground
feels safer when everything else
is changing

in a world
of causality
you are my chaos


27/1 Söndag

Nu var det ett tag sedan jag skrev här, och jag antar att jag haft för mycket annat som tagit min uppmärksamhet. Mina intressen går i perioder, och månaderna innan jul har det varit annat än skrivande jag har ägnat mig åt. Idag kallade dock tangentbordet...

Det har hänt en del sen sist jag skrev, och jag ämnar inte försöka sammanfatta det, istället vill jag skriva om helgens upplevelser. Detta veckoslut har vi anordnat en ungdomsläger i Bäckbykyrkan, och då jag var medlem av planeringsgruppen deltog jag självklart under hela helgen. På fredagen predikade jag, vilket var både mindre nervöst och roligare än jag väntat mig. Det var spännande, och jag kände att jag förmedlade det jag skrivit och tänkt tala om. Sedan var jag med i förbönen med min mamma, och upptäckte att det är fantastiskt att tjäna Gud och människor så, men också ansvarsfullt. Jag har mycket att lära om Gud och människor, men jag längtar verkligen efter att kunna bli mer använd i den typen av tjänst. Sedan har jag skrattat mycket, umgåtts med gamla vänner och mött nya, och på det hela taget haft en välsgnad helg, "Nära Faderns Hjärta".  Idag har jag nog inte så mycket klokt att skriva, men jag kan åtminstone ge ett löfte om att det kommer mer, och att jag har för avsikt att lägga upp en novell idag:)


RSS 2.0