På väg mot nya äventyr!

Så var man på väg igen.
Jag kom nyss hem från skåne, och nu bär det uppåt i landet mot Örnsköldsvik. Det är ett kristet läger, Tejp, som jag ska till i en vecka. Till skillnad från scoutlägret så kommer jag nu få sova i en säng. Detta tack vare slipade argument som;
"-Om jag sover i en säng så är jag mer utvilad och då lyssnar jag bättre på undervisningen..."
"-Det kosttar inte så mycket mer med sängplats än med tält och jag kommer få ut sååå mycket mer av allt om jag sover gott."
Eftersom min älskade far är så snäll och förstående så höll han med, så jag känner mig full av förväntan på en soft och lärorik vecka. Väskan är packad och så tung att den knappt går att lyfta, så allt jag behöver är förhoppningsvis med. Med bibel och anntecknigsblock i högsta hugg hoppas jag få lite visdomsord att bära med mig i vardagen.

Det blir roligt att fara iväg igen, och när jag är tillbaka i Kvicksund kommer ett nytt inlägg om allt jag varit med om.
Akta er Ö-vikare, för nu kommer jag och jag är ju typ...farlig elr nåt:P

Att följa sitt hjärta

Att följa sitt hjärta

Att våga lyssna till rösten från insidan.
Att följa sitt hjärta.

Det kan man när man är fri,

När man inte är bunden av ouppnåeliga krav på perfektion,
och inte sitter fast i de gamla tankemönstrena.
När man har mod att klättra uppåt,
och vågar falla när man tappar fotfästet
När man kan erkänna ett misslyckande och sedan blicka framåt igen.

Är jag redo?

This is who I am...

Kanske trodde du som läser dettta inlägg att du redan kände mig, eller så har du bara halkat in på min blogg på något oförutsett vis och vet inte alls vem jag är.
Oavsett hur det kommer sig att just du läser det här inlägget, så kommer det att  avslöja allt värt att veta kring;

Hemligheten om vem jag, Hanna Paulina Maria Carlsson är!

Eftersom jag inte ännu har kommit på vilka de mörka hemligheterna och oanade detaljerna i mitt liv skulle vara, så kan jag börja skriva ner det som beskriver mig och mitt liv lite allmänt.

Jag är 16 år och 10 månader om exakt 1h och 48min. Platsen där jag lever och bor är en litet samhälle mitt i ingenstans vid Mälaren, och föddes gjorde jag i Enköping. Fram tills i maj har jag framlevt mina dagar i Västerås, och det är där de flesta av mina vänner bor. Min familj är en smula traditionellt sammansatt, och består av en pappa, en mamma, en lillebror och en hund. Jag går i skolan, och pluggar och sliter som ett djur på linjen International Baccalaeurate där jag läser mina ämnen på engelska istället för svenska. När jag inte ligger begravd i läxor och prov så hänger jag i kyrkan, eller är ute och springer. Sen älskar jag att dansa, så ibland drar jag upp ljudet och svänger loss:-) Som något av ett hälsofreak så ser jag även till att läsa både det ena och andra på ämnet, och missar sällan  min morgonpromenad. Det var en lite ytlig besrivning av vem jag är, baserad mestadels på vad jag gör av min tid, och kanske kan det ge en aning om hur jag är. Fast nu är det så att jag inte tror att det jag gör är detsamma som den jag är. Därför anser jag, att för att ge en bild av mig så lär jag behöva skriva lite till.. (trots att det här inlägget verkar blir rätt långt, man är ju lite ego.)

Jag tror att för att avslöja hemligheten om mig, måste jag nog skriva lite om mina personliga egenskaper. Målmedveten och ambitiös, är två adjektiv som beskriver mig rätt bra. När jag bestämt mig för något, så gör jag allt för att klara det, oavsett om det handlar om att få mvg på ett prov eller springa fyra mil i veckan. Sen vill jag inte bara klara av det jag föresätter mig att göra. Det ska klaras av med utmärkt resultat också, annars får det vara. 
Det som får mig att kämpa för mina mål är inte bara ambitioner, utan också envishet. Jag är envis som en åsna, en egenskap nedärvd från min kära far. Jag ger mig inte i första taget...

De som lär känna mig tror jag ofta får intrycket att jag är trygg i mig själv och har ett bra självförtroende. Det stämmer till en viss del. Jag vågar vara den jag är och tror att jag kan klara av saker och ting. Jag vet var jag står i många frågor och är inte rädd att uttrycka min åsikt. Trots säkerheten på vissa områden, så är jag osäker ofta också. Mina höga krav på mig själv gör att jag inte tror att jag duger som jag är. Jag blir aldrig tillräckligt duktig, snygg eller smal. En inställning som ofta ställer till det för mig, och driver in mig i många återvändsgränder, när jag pressar mig till den yttersta gränsen för vad jag möjligtvis klarar av. 

En känsla jag hoppas kunna inge andra människor är att jag är positiv och glad. Mitt motto är, även när jag är som mest virrig och hispig, att allt löser sig. På det ena eller andra viset, även om allt inte blir riktigt som man tänkt sig jämt och ständigt. Mitt liv innehåller mycket skratt och en del bus, för ibland måste man överaska omgivningen lite. Jag vill tro att jag bryr mig om andra, och försöker att se dem och visa min uppskattning. När du får en komplimang av mig så kommer den från hjärtat, för jag är den ärliga typen som inte fejkar ett leende. Dess värre förstår jag inte alltid när folk är ironiska och skämtar, eftersom jag tror att alla precis som jag menar det de säger bokstavligen :-P. 

När det gäller att våga anta utmaningar så är jag ibland en superfegis, och ibland rätt modig. Höjder och galna farligheter lockar inte mig, men att stå inför folk och bjuda på sig själv skrämmer inte nämnvärt. Med en bakgrund inom dans så har jag uppträtt i tjusiga balettnummer både som krabba och städtant. (Dock aldrig i en tjusig tyllkjol svävandes över golvet, som var min egentliga intention när jag började ta danslektioner.)

Tja, vad mer finns att berätta? En människa är så oerhört mycket mer än det man ser vid en första anblick. Jag är, precis som du komplex.
Blivande fysiker- Ofta allmänt småkorkad.
Ett hälsofreak, som älskar glass.
Rätt självsäker på ytan, men ofta liten inuti.
Med mycket vilja och styrka- men ibland nära att knäckas.
Vad är då hemligheten bakom mig då? Det stora avslöjandet vi alla väntar på...

Det är nog något som dröjer, för vad det skulle vara vet jag knappt själv. Kanske att jag är en unik uppsättning gener och precis lika annorlunda och konstig som alla andra. Den som lever får se...


Tillbaka i hemmets lugna vrå

Nu är jag tillbaka i mitt älskade Kvicksund igen! Jag har bara bott här sen i maj, men tycker redan att en vackrare plats finns det inte i vårt avlånga land. Inte för mig i varje fall... Den här gången var det extra härligt att komma hem, eftersom jag ju varit på scoutläger i 10 dagar.

Det var svettigt, skitigt och det luktade rök.
Vi brände oss i solen och tvingades vara med på fåniga tema-aktiviteter.
Jag fick inte duscha första dagen, trots att jag sprungit i 1h och 20 min.
Det fanns ingen tjej i min ålder att prata med om alla galna känslor.
Sova hann jag knappt, och det var massa myror i tältet.

men...

Det var en alldeles otroligt galet underbar vecka!

För, man dör inte av lite smuts,
och Samuel är generös och lånar ut solkräm till slarviga tjejer,
som blir röda på näsan av solen, 
när de lär sig massa om gemenskap på fåniga aktiviteter.
När man inte får duscha för att funktionärer håller benhårt på regler,
så kan Sebbe leka vattenkrig på en så man blir ren i alla fall.
Finns det något härligare än galna känslor?
och vem behöver kvinnliga bundsförvanter när man har en Anders att fråga om råd.
Att jag fick sömnbrist känns faktiskt obetydligt,
när jag istället för att sova fick ha det så kul som jag inte haft på länge länge...

Vad finns det mer att säga om Jiingi Jamborii?
Kanske kan man sammanfatta alla upplevelser med att jag lärt mig en hel del. Både att respektera och ta hänsyn till andra, och att visa samma respekt och hänsyn till mig själv. Jag har upptäckt att jag tydligen duger i mångas ögon, precis som jag är, utan att stå i timmar framför spegeln. Det har varit tid för skratt (och lite gråt), när jag fått dela en gemenskap man inte hittar på många andra platser än just på ett scoutläger. Det bästa har varit just den där gemenskapen, och att få lära känna människor att knyta starka band med. Vilken vecka!

Trots allt positivt jag  varit med om, så var det grymt skönt att komma hem och vila ut. Nu vill jag bara säga;
Tack för allt jag fått lära mig, alla galna och underbara scouter, det harit hur bra som helst. Jag kommer hem som en ny människa, mer fylld av liv och glädje än på länge. Jag är stark, glad, och fri.
Vi ses snart, och om du läser så ska du veta att jag saknar...

En ny morgon

Idag har jag vaknat alldeles för tidigt...
Redan klockan sex slog jag upp ögonen, så nu har jag bara sovit fem timmar i natt.
Men det kan ju bli en bra dag för det, eller hur?

Just nu sitter jag i mitt nyfixade rum som efter två månader äntligen börjar komma i ordning. Det känns underbart! Jag har varit så upptagen med att måla, och möblera, och leta möbler, att jag inte alls hunnit tänka på bloggen. Nu är det i varje fall nästan klart här inne, så då ska jag nog lyckas blogga lite oftare. När rummet blir helt klart kommer det bilder:)

Jag har hållt på med mitt rum hela veckan, men från och med imorgon får fixandet en paus, för jag ska på scoutläger. Klockan 09.00 går tåget som tar mig till skåne och Jiingi Jamborii, där 18 000 scouter samlat för ett jätteläger. För vissa kommer det nog som en överraskning att jag ska på scoutläger, men som ni vet är jag ju full av överraskningar ;-) Jag kan avslöja att i min barndom (sisådär mellan 9 och 13 års ålder), var jag en mycket hängiven liten scoutflicka som fascinerades oerhört av både knopslagning och överlevnadstekniker i vildmarken. År 2001 så åkte jag på mitt första jätteläger dit över 26 000 scouter kom, och nu, sex år senare, återkommer jag till samma plats för att få återuppleva allt igen. Jag minns nämligen lägret för sex år sedan som det absolut roligaste jag någonsin varit på. Vilken gemenskap, och så många spännande upplevelser!

Det känns väldigt roligt att få möjlighet att åka på ännu ett storläger, och så länge inte himlen regnar ner över oss är lyckan total. Eller,i alla fall nästan. För visst är jag lite orolig för att scoutlivet inte kommer passa mig riktigt så bra som det en gång gjorde. Mycket har hänt sen jag slutade gå på träffarna. ( Inte slutade vara scout, "En gång scout, alltid scout") Jag har utvecklats och förändrats en hel massa, vuxit till både själ och kropp.
Jag är ingen liten flicka längre, men trots att det kommer kännas jobbigare att inte kunna duscha ordentligt nu än för sex år sedan, så har att det viktiga inte förändrats.

Scouting är för mig att få vara sig själv. Att bli accepterad, likväl som att acceptera andra. Och viktigast av allt, att få lära sig nya saker. Om sin omgivning, om naturen, om andra och om sig själv. Det, och en sjusärdeles gemenskap, är vad jag hoppas på under min lägervecka.

Hemma igen...med nya tankar susandes mellan öronen.

Nu har jag varit två veckor uppe i norr, närmare bestämt i byn Jämtön hos min mormor och morfar. För de som är ovetande om var den ovan nämnda byn finns, så kan jag avslöja att den hittas några mil utanför Luleå. Mormor och morfars hus ligger utanför byn, i ett sommarstugeområde som kallas vindören. Deras hus är den plats som följt mig ända sen jag var en liten bebis. Jag tror inte jag varit därifrån en enda sommar. När jag var liten tyckte jag det var paradiset på jorden. De har egen strand och en jättetomt där jag lekt alla möliga lekar. 

Vad har jag nu hittat på denna gången hos mormor min? Mestadels har jag sussat som aldrig förr. Jag sov nämligen i deras sovstuga som har mörkläggningsgardiner, och ligger en bit från boningshuset, så det är alldeles knäpptyst där. För mig som är lättväckt var det underbart att sova ostört i hela 11 timmar i sträck varenda natt.
När jag inte sov så slöade jag, såg helt värdelösa men roliga realityprogramm på tv, och motionerade mina morföräldrars feta goldenhund Busan. Så har jag såklart löpt en del i de norrländska djupa skogarna. Jag sprang till tonerna från Jose Gonzalez gitarr, i ljuset av den berömda midnattssolen. Visst surrade myggen rung huvudet en del, men härligt var det.

Efter några dagar så tog batteriet på min mp3 slut. Visst var det irriterande till en början, men det blev till något riktigt bra. När jag inte hade massa ljud i öronen kunde jag lyssna på mina egna tankar istället, och det behövde jag. Så mycket tid som jag ägnat åt att springa bort ifrån mitt inre rum, under de här veckorna tvingades jag öppna dörren dit. 
Jag fick möjlighet att omvärdera saker i mitt liv, och kunde se saker i ett nytt ljus.
Jag tvingades pröva gamla tankar, och känna gamla känslor. Det var så ångestfyllt att det fick mig att spy...
Jag ropade till himlen efter hjälp -och fick den.

Nu är jag hemma igen, men ommöbleringen inuti mig fortsätter. Utvilad till kroppen fortsätter sökandet efter balansi själen.

RSS 2.0