Mina tankar - Min värld

Min dag har verkligen varit härlig idag. Stegen var återigen blivit lätta, och leendet hade äntligen mjukt infunnit sig på mina läppar.

Det är märkligt, hur jag plötsligt förmår uppskatta sådana saker som jag i vanliga fall inte tänker på. Efter att i ungefär en vecka ha brottats med mitt livs största prövning (som alltid verkar komma på återbesök när livet är ljust och glatt), så är nu äntligen kampen över, för den här gången... Nu strålar livet emot mig igen; ångesten är borta, självkänslan finns innanför mitt bröst och jag ser det vackra runtom mig och inuti mig själv. Framförallt så kan jag åter jtro på att jag en dag kommer var helt fri, fri från allt som vill hindra mig från att se mig själv som den jag verkligen är; värdefull och älskad, av Han som skapat mig, gett sitt liv för mig, och av människor runt om mig! Det är ju det som är sanningen, det vet jag med mitt förstånd. Tyvärr är det inte alltid lika lätt att ta den sanningen till sitt hjärta. När jag kan göra det, då är jag verkligen fri!

Bara den som har mått riktigt dåligt under en tid, kort eller lång, vet hur underbart det är när man återigen kan le, skratta, och bara vara glad av hjärtat, utan att ha en skugga av självförakt över sig. Så underbart att det knappt går att beskriva i ord...(även om jag bevisligen gör ett tappert försök i varje fall, det är på något vis svårt att motstå att försöka sätta ord på starka känslor)

När jag nu berättat om min dag, och hur känslan av frihet, som infinner sig efter att man mått dåligt är, så kan jag inte utelämna vad vändpunkten var för något. I frédags hade en vecka eller två gått sedan jag började må dåligt, och trots att jag ropat ut till Gud i förtvivlan så kände jag mig fortfarande lika äckligt ful och värdelös. Trots att jag var alldeles uttröttad både psykiskt och fysiskt bestämde jag mig för att gå till kyrkan på ungdomssamlingen. En vän fyllde år och skulle få sin present. Dessutom var att gå dit för mig som som att ropa till Gud att nu, nu måste du hjälpa mig, för jag orkar snart inte söka dig längre.
Jag var så desperat under ytan!
, trots att bara den som verkligen känner mig kunde veta hur det stod till bara genom att se till min utsida.
Trots att jag kände det som att Gud var långt borta, visade han sig vara nära. Och trots att jag omöjligt tyckte mig kunna ta emot Jesu kärlek, fick jag ta emot den den där kvällen.
Efter andakten dröjde jag mig kvar en stund, och en av de tjejer som varit hos oss och undervisat samt berättat för oss om ungdom med uppgift kom och frågade om hon fick be för mig. Jag hade upplevt henne som lite tuff och kall, men eftersom hon ville be för mig, och jag i mitt hjärta viskat till Gud om att jag behövde just något sådant, sa jag ja. Hon bad, och jag kan säga att det inte "kändes" så fantastiskt. Hon bad om vanliga saker och talade inte in i mitt liv på något särskilt sätt. Sen gav hon mig två bibelord, som jag tog emot samtidigt som jag lite förnärmat tänkte att -ja de var väl bra men dem läste jag för en vecka sen... Tänk så orättvis jag var! När jag sedan kom hem och läste det hon gett mig igen, så insåg jag det jag först inte förstod. Det av bibelorden jag läst för en månad sen, kom jag till när jag var orolig för hur det blir när jag kommer in i svårare perioder av mitt liv. Jag var rädd för de tider och stunder när Gud skulle komma att kännas långt borta, och jag inte skulle förstå hur mycket Jesus älskar mig. Det som var så starkt med just de verserna i Jesaja 43, var att eftersom jag läser bibelböckerna i ordning letade jag inte upp det, det var helt enkelt det jag skulle läsa just den dagen. Ett Guds löfte som talade till mig på ett väldigt personligt sätt:

                                                                                                          

Frukta inte, ty jag har befriat dig,     
jag har kallat dig vid namn,                 
du är min.                                
Om du än måste gå genom vatten,
så är jag med dig,
eller genom strömmar,
så skall de inte dränka dig.
Måste du än gå genom eld,
så skall du ej bli svedd,     
och lågorna skall ej förtära dig.
Ty jag är Herren, din Gud,
Israels Helige, din frälsare.
Jesaja 43:2-3

Gud är en levande Gud, som infriar sin löften! När jag vaknade i lördags morgon mådde jag mycket bättre, och idag var jag alldeles fri och lätt inombords igen. Det är underbart att få erfara Guds trofasthet, som är oberoende av mina känslor och upplevelser av olika situationer. Fastän jag inte upplevde något särskilt, eller ens hade några förväntningar när missionärs-tjejen bad för mig använde Gud henne för at jag skulle kunna ta emot den frihet han redan gett mig. Nu känner jag mig härligt fylld av tacksamhet, till tjejen som bad (som jag inte visade särdeles mycket tacksamhet då, och inte kommer få möjlighet att göra det nu heller)men allra mest till den fantastiske Gud som älskar mig och alltid står vid sina löften. Hur kan man annat än älska honom?