Mina tankar - Min värld

Så har jag nu varit på min andra intervju angående min ansökan till ett uwc-stipendium. En sak är säker, det var inte några briljanta svar jag gav de som intervjuade mig. Att jag inte var särskilt påläst angående världens oroshärdar och hur Sverige har möjlighet att påverka världspolitiken är en sak, visst är det pinsamt för mig men värre än att det svider lite i skinnet är det inte. Däremot kändes det tråkigt att jag inte gav dem något vettigt svar på frågan om svenska kyrkans ställning i samhället. "Vad hjärtat är fullt av talar munnen" , ett citat som tyvärr visade sig stämma och avslöjade en del om mitt inre. För sanningen är den att när jag tänker på svenska kyrkan är det mer med dom och irritation än hjärta och vision. Jag talade om att jag tycker kyrkan är alltför politiskt korrekt och att jag tycker det är fel med homovigslar, när jag kunde berättat om hur jag längtar efter att vi skulle våga leva som bibeln lär. Därmed bidrog jag säkert till att förstärka deras fördomar och dra dem längre bort från kyrkan. Inte för att jag inte tror på de saker jag sa, men för att de är långt ifrån de viktigaste frågorna för kyrkan. Om vi skulle lägga mer energi på att ta hand om änkan, den faderlöse och fråmlingen skulle vi inte ha tid att prata kvinnoprästfrågan. Varför talade jag inte om det jag vet ligger på Guds hjärta, det Hans ord är genomsyrat av?

Jag är besviken på mig själv, och önskar att jag hade handlat annorlunda. Just nu känns det inte som att jag kkan ha allt för stora förväntningar på att komma in. Det enda jag kan göra är nog att lägga det i Herrens händer, samtidigt som jag åter vill erfara att den som får mycket förlåtet älskar mycket.



Jesus, mitt hjärta är så långt ifrån ditt, om du kunde dra ut åtminstone något litet ogräs och hjälpa mig att låta rättfärdighet och kärlek växa där istället. Lär mig att se som du ser.
Amen