Mina tankar - Min värld

Jag vill möta...

Rustad,rak och pansarsluten
gick jag fram -
man av skräck var brynjan gjuten
och av skam.

Jag vill kasta mina vapen,
svärd och sköld.
All den hårda fiendskapen
var min köld.

Jag har sett de torra fröna
gro till slut.
Jag har sett det ljusa gröna
vecklas ut.

Mäktigt är det späda livet
mer än järn,
fram ur jordens hjärta drivet
utan värn.

Våren gryr i vinterns trakter,
där jag frös.
Jag vill möta livets makter
vapenlös.

ur diktsamlingen Härdarna (1927) skriven av Karin Boye

Karin Boye skriver väldigt ärligt, naket och utlämnande...
Jag möter... är en dikt jag verkligen tycker om. Den blottar för läsaren vad som finns bakom diktjagets hårda yta, och trots att man känner att dikten ligger nära Boye själv så kan säkert många med mig identifiera sig med jaget i dikten. När jag läser känner jag den vibrerande längtan inombords, att våga släppa min "sköld" och lägga ner det "svärd" jag bär för att skydda mig själv från det jag är rädd för. Det finns så många falska faror som hindrar oss att leva fullt ut. Att Boye pekar på naturen, och det under som varje litet frö som mot alla odds gror är, så tycker jag att hon på ett vackert sätt visar att det finns en stark kratf också i det till synes svaga. Den kraften kommer oss till del när vi lägger undan "fiendskapen", och vågar "möta livets makter" som var och en av oss egentligen är -"vapenlös".

Godnatt, godnatt från Kvicksund
Nu ska jag sova en stund

En till dikt av Sebastian Johansson:

Kärleken är

Du tror att ingen gillar dig

Du tror att bara för att du är 15 år och inte haft en pojkvän så är livet slut

Du tror att du är ful för att igen har sett dig på det sättet

Du tror att du mår bättre under 5 lager som inte är du

Jag vill säga att även fast du är 15 år så finns det många som älskar dig

Jag vill säga att det finns de som har sett dig på det viset

Jag vill säga att du är älskad utan de 5 lager som inte är du

Jag vill säga att livet inte tar slut bara för kärleken

Jag vill säga att du om några år kommer inse saker som du inte visste om tidigare.

När jag läser den här dikten tycker jag om den av framförallt två skäl; den är rak och ärlig, och den uttrycker på ett fint sätt att diktjaget vill se genom de masker dikt-du sätter på sig. Att dikten blir så rak beror till stor del på det direkta språket, där ord som en vanlig femtonåring använder får beskriva de känslor nämnda ungdom faktiskt upplever. Att språket hålls enkelt gör att det skapar en närhet till dikt-du, även om det var ett par år seda jag själv kunde identifiera mig den beskrivna personen.  Mina favoriter bland verserna är:
"Du tror att du mår bättre under 5 lager som inte är du" -
"Jag vill säga att du är älskad utan de 5 lager som inte är du"
Nä jag ser unga omkring mig, och när jag ser på mig själv, bär vi så många masker. Vi h´går allesammans på den här världens lögner, och litar blint på att vi behöver masker för inte bara bli sedda, men för att må bra. Tänk så lurade vi är!
Den här texten kan beskrivas somnågot av en diktanalys, vilket är precis vad jag arbetar med i sämnet svenska just nu, så det passade bra att föra in även här tycker jag. När Sebbe J ville att jag skulle publicera några av hans dikter här, kan jag ju inte göra det utan att själv kommentera dem:)
Gonatt gonatt!

Ungdomens revolution

Folk säger att vi mår sämre och sämre

Vi ser att vi mår sämre och sämre

Folk vill att vi ska ta fram psykologer för att må bättre och bättre

Vi vill ha någon som ser oss för det mår vi bättre och bättre

Folk säger att det är vårt fel

Vi säger att det är samhällets fel

Varför ser inte folket att Vi kan må bättre om de ser oss!

Vi vill ses som vi är och inte som någon annan

Vi vill inte ha samhällets krav att vara som alla andra

Folket vill att vi ska passas in i formen för samhället

Folket vill att vi ska vara som alla andra

Varför ska varje Unik person vara lika personen brevid sig?

Folket vill ha jämställdhet

Vi vill kunna göra vad vi vill med livet

Folket vill ha fred genom soldater

Vi vill ha fred genom att ta bort soldaterna

Folk har kärleken

Vi vill ha kärlek

Kan vi inte bara få ett liv utan död?

Världen är vriden runt sin egen axel

Det är därför vi själva måste gå runt oss själva för att hänga med världen

Vi måste se vännerna runt omkring oss och inte oss själva hela tiden

/ Sebastian Johansson

Den här dikten har min härliga västeråsvän Sebbe skrivit, och när jag ser tillbaka på de senaste dagarnas nyhetshändelser passar den här dikten in bra på Sveriges situation idag. När jag ser mig omkring i det samhälle jag är en del av, så ser jag många människor som lider, på grund av många olik skäl. Gamla är ensamma och får inte alltid den vård de behöver, 60 och 70-talister bränner ut sig när de jagar karriärer och evig ungdom. Det finns människor som går arbetslösa, människor med drogberoenden, människor som är deprimerade. Det finns så många människor som samhället glömt bort.
Som du och jag, vi som är samhället, inte ser när vi;
"går runt oss själva för att hänga med världen".

Det sorgliga är, att de ingen verkar se, är Sveriges ungdomar. Vi skär, svälter, spyr och super, allt för att ni ska se. Men vuxenvärlden fortsätter att blunda.
Efter allt det ungdomsvåld som rapporterats i dagarna kan man konstatera att den vuxna världen har svikit sin framtid. Det vore enkelt om man kunde skjuta över skulden på enskilda föräldrar, psykologer eller skolan. Men, riktigt så lätt är det inte. Vem du än är, så är du en del av vårt samhälle, och därför har du en del i makten. Makten att skapa och forma vårt nu och vår framtid. Så många av de vuxna idag verkar ha glömt bort det. 
Istället för att ge oss tid, en utsträckt hand eller ett ledigt öra, så har ni gett os tv-shower, x-box-spel, tidningar med bantningstips och sjuka ideal.
Var är ni som skulle vara våra förebilder?
När tänker ni börja bry er?
Att en sextonåring var tvungen att mista sitt liv genom att bli sparkad till döds, är nog den mest fruktansvärda nyhet jag någonsin nåtts av. Jag grät när jag läste artikeln i Metro, jag blev så starkt berörd och sorgsen, både för att ett ungt liv fullt av möjligheter släckts allt för tidigt, och för att jag känner med hans familj som måste genomlida ett helvete på jorden nu. en annan del av historien som gjorde mig sorgsen var att de killlar som slog och sparkade Ricardo till döds var kapabla att begå en så avskyvärd handling. Vad är det för fel med vårt samhälle, när ungdomar kan bete sig så? Vad har hänt, hur har kärleken kunnat kallna så...

Världen är sannerligen "vriden runt sin egen axel".
När ska vuxenvärlden av idag vakna upp och komma oss till hjälp, så att Sveriges ungdomar kan stå redo att forma morgondagens värld? En värld som inte bara snurrar runt oss själva, en värld där vi åter ser varandra.

När jag tänker på de som verkligen har en sådan uppgift att fylla, vandrar mina tankar till Sveriges alla kyrkor och kristna församlingar. Tänk om vi kunde sluta kivas om vilket namn som pasasr bäst för kykans barnaktivitet, och ge den unga generationen vad de behöver!

Mitt Sverige, och min generation, behöver Jesus!

Min dag har verkligen varit härlig idag. Stegen var återigen blivit lätta, och leendet hade äntligen mjukt infunnit sig på mina läppar.

Det är märkligt, hur jag plötsligt förmår uppskatta sådana saker som jag i vanliga fall inte tänker på. Efter att i ungefär en vecka ha brottats med mitt livs största prövning (som alltid verkar komma på återbesök när livet är ljust och glatt), så är nu äntligen kampen över, för den här gången... Nu strålar livet emot mig igen; ångesten är borta, självkänslan finns innanför mitt bröst och jag ser det vackra runtom mig och inuti mig själv. Framförallt så kan jag åter jtro på att jag en dag kommer var helt fri, fri från allt som vill hindra mig från att se mig själv som den jag verkligen är; värdefull och älskad, av Han som skapat mig, gett sitt liv för mig, och av människor runt om mig! Det är ju det som är sanningen, det vet jag med mitt förstånd. Tyvärr är det inte alltid lika lätt att ta den sanningen till sitt hjärta. När jag kan göra det, då är jag verkligen fri!

Bara den som har mått riktigt dåligt under en tid, kort eller lång, vet hur underbart det är när man återigen kan le, skratta, och bara vara glad av hjärtat, utan att ha en skugga av självförakt över sig. Så underbart att det knappt går att beskriva i ord...(även om jag bevisligen gör ett tappert försök i varje fall, det är på något vis svårt att motstå att försöka sätta ord på starka känslor)

När jag nu berättat om min dag, och hur känslan av frihet, som infinner sig efter att man mått dåligt är, så kan jag inte utelämna vad vändpunkten var för något. I frédags hade en vecka eller två gått sedan jag började må dåligt, och trots att jag ropat ut till Gud i förtvivlan så kände jag mig fortfarande lika äckligt ful och värdelös. Trots att jag var alldeles uttröttad både psykiskt och fysiskt bestämde jag mig för att gå till kyrkan på ungdomssamlingen. En vän fyllde år och skulle få sin present. Dessutom var att gå dit för mig som som att ropa till Gud att nu, nu måste du hjälpa mig, för jag orkar snart inte söka dig längre.
Jag var så desperat under ytan!
, trots att bara den som verkligen känner mig kunde veta hur det stod till bara genom att se till min utsida.
Trots att jag kände det som att Gud var långt borta, visade han sig vara nära. Och trots att jag omöjligt tyckte mig kunna ta emot Jesu kärlek, fick jag ta emot den den där kvällen.
Efter andakten dröjde jag mig kvar en stund, och en av de tjejer som varit hos oss och undervisat samt berättat för oss om ungdom med uppgift kom och frågade om hon fick be för mig. Jag hade upplevt henne som lite tuff och kall, men eftersom hon ville be för mig, och jag i mitt hjärta viskat till Gud om att jag behövde just något sådant, sa jag ja. Hon bad, och jag kan säga att det inte "kändes" så fantastiskt. Hon bad om vanliga saker och talade inte in i mitt liv på något särskilt sätt. Sen gav hon mig två bibelord, som jag tog emot samtidigt som jag lite förnärmat tänkte att -ja de var väl bra men dem läste jag för en vecka sen... Tänk så orättvis jag var! När jag sedan kom hem och läste det hon gett mig igen, så insåg jag det jag först inte förstod. Det av bibelorden jag läst för en månad sen, kom jag till när jag var orolig för hur det blir när jag kommer in i svårare perioder av mitt liv. Jag var rädd för de tider och stunder när Gud skulle komma att kännas långt borta, och jag inte skulle förstå hur mycket Jesus älskar mig. Det som var så starkt med just de verserna i Jesaja 43, var att eftersom jag läser bibelböckerna i ordning letade jag inte upp det, det var helt enkelt det jag skulle läsa just den dagen. Ett Guds löfte som talade till mig på ett väldigt personligt sätt:

                                                                                                          

Frukta inte, ty jag har befriat dig,     
jag har kallat dig vid namn,                 
du är min.                                
Om du än måste gå genom vatten,
så är jag med dig,
eller genom strömmar,
så skall de inte dränka dig.
Måste du än gå genom eld,
så skall du ej bli svedd,     
och lågorna skall ej förtära dig.
Ty jag är Herren, din Gud,
Israels Helige, din frälsare.
Jesaja 43:2-3

Gud är en levande Gud, som infriar sin löften! När jag vaknade i lördags morgon mådde jag mycket bättre, och idag var jag alldeles fri och lätt inombords igen. Det är underbart att få erfara Guds trofasthet, som är oberoende av mina känslor och upplevelser av olika situationer. Fastän jag inte upplevde något särskilt, eller ens hade några förväntningar när missionärs-tjejen bad för mig använde Gud henne för at jag skulle kunna ta emot den frihet han redan gett mig. Nu känner jag mig härligt fylld av tacksamhet, till tjejen som bad (som jag inte visade särdeles mycket tacksamhet då, och inte kommer få möjlighet att göra det nu heller)men allra mest till den fantastiske Gud som älskar mig och alltid står vid sina löften. Hur kan man annat än älska honom?

Ett hörn, en skugga,
damm och tomhet.

Idag var jag i skolans bibliotek, som enligt mig är den bästa platsen på hela min skola.
Där finns en lugn och mysig atmosfär, som jag kan slappna av i.
Och så finns där böcker, hylla
efter hylla, efter
hylla med bara bara böcker...
litteratur, verk, romaner, noveller, diktsamlingar; ord som flätats samman för att åskådliggöra, återge och beröra.
Efter några års flörtande med naturvetenskapen har jag kommit tillbaka till min första kärlek, litteraturen. Innan jag ens kände till ordet litteratur har jag fascinerats av det. Mamma läste och läste om högvis av böcker för mig när jag ännu var för liten för att förstå bokstävernas mysterium. När jag blev lite äldre "tjuvläste" jag disney-böcker efter det att lampan skulle vara släckt. Jag tror att jag har plöjt igenom alla tonårsböcker om hästar som någonsin skrivits, och när lektionerna var för tråkiga på mellanstadiet läste jag böcker som jag höll under den utstickande kanten av bänklocket.
Idag hinner jag inte läsa lika mycket, men det kommer perioder då jag kastar mig över böcker som en hungrig retriver kastar i sig hundmat. Veckor då jag inte kan slita blicken från bokbladen.
Den här veckan verkar bli en sådan vecka, för nu har jag äntligen insett vad det är som verkligen är roligt att syssla med och lära om.
Det är språket.
Visst är det helt underbart när man förstår hur materia fungerar, när man ser samband, och hur fantastiskt Gud skapat vår natur.Men jag har insett att det kanske inte är det jag ska ägna mitt liv åt. Matten jag skulle behöva för det kräver mer av mig än jag tycker det är roligt att ge. Då är det betydligt roligare att läsa och skriva. Att jag inte förstått det tidigare tror jag beror på att det inte alltid är så spännande. Läsandet är en del av mig jag inte alltid tänker på, ofta faller det sig rätt naturligt. Att skriva i skolan har ofta handlat att foga samman en massa smörja och klä det i en tjusig ordkostym. Därför är det så befriande att när vi håller på med litteratur på IB är det en helt annan sak. Vi tränar att se vad författaren uttrycker och på vilket sätt. Det handlar inte längre att komma med vilda gissningar som låter intressanta. Istället strävar vi efter att kunna se varför vi ser det vi ser i en text och sedan kunna sätta ord på vår upplevelse.
Det,
är verkligen spännande.
Och just nu känner jag mig alldeles jätte mycket glad när jag uttrycker mig och jag vill skriva typ tusen dikter och hundra kärleksbrev till killen jag inte har och sen några artiklar om intresasnta och viktiga ämnen och varför inte en uppsats om varför det är att leva för andra som är att verkligen leva och...  och efter det vill jag läsa böckerna jag lånade när jag var på biblioteket idag:

Bortom ljus och mörker-Lotta Thell
Martin Bircks ungdom-Hjalmar Söderberg
Tusen kvinnor och en sorg-Björn Ranelid
 
Sov gott bloggläsare, nu ska jag sjunka ner en stund i min läsfåtölj,
innan lampan slocknar och jag somnar:)

Calloused and bruised

Dazed and confused

My spirit is left wanting something more

Than my selfish hopes

And my selfish dreams

I'm lying with my face down to the floor

I'm crying out for more

-Aaron Shust

Nu är det riktigt länge sen jag skrivit. Min ursäkt får bli att jag haft en hel del att göra i skolan som upptagit min tid och mitt engagemang, vilket har ställt mig inför valet att blogga eller få mer än sex timmars sömn. Av dessa två har jag upprepade gånger valt att sova mina sju timmar, och därför har det inte blivit något skrivet. 

Idag var jag dock tvungen att skriva, för jag har skämt ut mig  inför en massa folk och jag känner att jag har ett behov av att få ursäkta mitt beteende offentligt. Min blogg är lite lagom offentligt, eftersom det inte är så många som läser... Så här kommer dagens sämsta:
Inör alla IB-elever i min årskurs så frågade jag min CAS-leader om man kunde kombinera två olika saker när man gjorde sina servicetimmar. Inget fel med att fråga, det gjorde flera v oss. Desvärre så berättade jag Allt jag ska göra i min CAS, och det blev bara fel. Jag tänkte inte efter innan jag pratade, och det jag sa blev inte så mycket fråga utan mer en beskrivning av alla "fantastiska" grejer jag ska göra. Förhoppningsvis uppfattade inte alla det så, men mina närmaste vänner i klassen var ärliga och sa att det kanske inte var det smartaste uttalandet jag gjort. Nu vill jag bara bita av mig tungan. Jag skäms verkligen, och önskar att jag kunde bli någon annan person ett tag. En utan stort bekräftelsebehov, en ödmjuk människa som ser mer till andra än jag gör. Visst är det bra att vara medveten om sina dåliga karaktärsdrag, men jag vil ju förbättra mig också. Tyvärr är det inte så lätt, och jag misslyckas mer än jag lyckas. Förlåt alla människor i min omgivning, när jag tror pratar som om jag vore störst och bäst fast jag inte är det. Ni ska veta att jag vill ändra mig, men det tar lite tid. Tack att ni står ut med mig i alla fall!

Trots våra brister och fel, så finns det förlåtelse... Vi har ett helt liv på oss att bli till de människor vi är skapade att vara. Visst är det underbart att Gud har både kärlek och tålamod, och att Han dessutom hjälper oss på vägen. Den här dagen är det den sanningen som räddat mig. Utan förlåtelsen från himlen kan jag inte vara fri..

Ännu en dag är snart slut, och dagen det rör sig om är som vi alla vet, en måndag. 
Just denna måndag har varit en fin dag på många vis;
Den började på lågt självförtroende, men det fick vända under morgonbönen och när jag gick till skolan var jag sådär genom-glad ,som man blir av Guds kärlek.
Sen har jag tyckt om nästan hela dagen. 
Jag har lärt mig nya saker i skolan, vilket alltid är glädjande. Kunskap gör livet lite rikare 
Tyvärr har jag olärt mig en del saker också, matte kan vara riktigt knepigt ibland. (Hans obegripliga genomgång av the sine and the cosine laws var dagens dåliga, jag fattade noll komma noll och blev jättesurig...)
Trots motgångar i matematikens värld kom det goda humöret igen. Vi hade theory of knowledge, en lektion som jag och Linnea pratade sönder för resten av klassen. Hon och jag tyckte att samtalet var intressant, men nästa gång får vi nog försöka hålla våra filosofiska strövtåg stanna hos oss. Alla är kanske inte lika intresserade av hur man kan ställa begreppen realtiv och absolut sanning mot varandra...
När vi hade slutat med ToK var skoldagen slut, och jag åkte till Västerås för att ha hemgrupp.

-Västerås, och hemgrupp? Kanske undrar du vad dessa begrepp har för innebörd..(om vi fortsätter med den filosofiska stilen) I detta blogginlägg har jag inte för avsikt att utreda något om vad staden Västerås, eller begreppet om vi så vill, har för betydelse för mig. Men det här med hemgrupp ska jag försöka mig på att förklara!
En hemgrupp är, precis som det låter, en grupp som träffas i ett hem. Förslagsvis ett hem där en av grupp-medlemmarna bor. I min hemgrupp träffas vi en gång i veckan för att prata och skoja, fika och sjunga lovsång, och till sist be och läsa bibeln tillsammans. De som är med är ungdomar i min ålder, vi är tolv stycken och de flesta går i Bäckbykyrkan. De vänner jag har i den gruppen är allihop helt underbara!
När vi umgås får vi en verkligt fin gemenskap, där alla får vara med trots våra olikheter. Man får vara som man är helt enkelt. Gemenskapen brukar alltid vara bra, även om den inte var det i början när vi nyss lärt känna varandra(fast det är en annan och längre historia.) Men, det som var speciellt ikväll var bön och lovsångsstunden. Vi sökte nog Gud ärligt tillsammans, och med en uppriktig längtan att få vara med honom. När man kommer så till Gud, så kommer han närmare. Det var härligt, och jag längtar efter mer.

Den här dagen har varit riktigt bra, och det finns bara en man kan tacka för det. Nu ska jag sova, och det är med glädje och en inre frid jag lägger mig. Dessutom är jag full av förväntan inför tisdagen...livet är, som sagt, spännande.

En vecka är slut och en ny tar vid.
Mycket har gjorts, och nu kommer nytt;
Människor att möta, tankar att dela, danser att dansa och kunskaper att tillägna sig.
Tidiga morgnar och goda gröttallrikar med lingonsylt och mjölk. Dagar fyllda med lektioner, och kvällar med läxor och löpturer. Trots att jag är lite trött känner jag mig förväntansfull. Livet är spännande, och vardagen är inte så grå om man ser på den inte bara med öppna ögon, utan också ett öppet hjärta.

På tisdag ska jag dansa balett för första gången på ett år, och det känns underbart. Jag har längtat efter just balett, det som är min första kärlek i dansens värld. Jag hoppas det känns bra i den här gruppen och med den här läraren, för då fortsätter jag. Om nu min tid räcker till förstås. Jag märker av mer och mer, att just tid är en verklig bristvara i mitt liv. Det blir till att prioritera, och det är inte alltid så roligt. Just nu står valet mellan afrikansk dans, balett eller att försöka hinna med båda klasserna. Något som känns smått omöjligt, men jag vill vill vill.

Valet mellan att dansa en eller två gånger i veckan kanske inte blir så svårt heller. Att jag ens tror att det kan gå att dansa två gånger i veckan, kan bero på att jag  nästan inte sprungit något alls under veckan som gått. Jag har haft ont i vaderna, förmodligen på grund av en överansträngning. Det är så förtretligt, det här med över-ansträngning i muskler. Det drabbar mig titt som tätt, att jag får ont på ställen på kroppen som jag anar är muskelfästen. Det gör ont, och det ger sig inte. Eftersom jag inte vill ha svårläkta inflammationer vilar jag. Resten av kroppen gillar dock inte att vila, och inte huvudet heller för den delen. Att springa och röra sig är saker som får mig att må bra, och jag blir irriterad och retlig när jag inte kan göra det. Mina föräldrar har tyvärr fått stå ut med en bitvis vresig dotter i veckan. Nu är förhoppningsvis mina vader utvilade och pigga igen, för jag slka snart ut på en lite lättare löptur. Det ska bli skönt, trots att jag redan hunnit bli lite förslappad.

Innan jag slutar skriva och ger mig ut för att röra på benen, måste jag skriva några ord om min helg. Jag har haft långväga besök, Lisa från Uppsala har gästat lilla Kvicksund. Det var härligt att få träffa henne, för vi har inte setts på några månader. Nu fick vi tid att prata och skratta, anförtro oss åt varandra och bara vara. Lisa är en av dem som jag vet finns där, och det är underbart med sådana vänner. För er som inte känner henne kan jag berätta att vi var på samma konfirmationsläger. Där var vi inte precis vänner, för av någon korkad anledning fick jag för mig att hon var jättejobbig och at jag inte alls klarade av att umgås med henne. Nu i efterhand kan man konstatera att jag inte kunde haft mer fel. Hon är en av de få jag faktiskt fortfarande har en relation till. Den man får tacka är Gud, för Lisa bad om att vi skulle ha kvar kontakten efter lägret (av någon annan skum anledning, för jag och hon kände ju inte varann så bra trots våra gemensamma lägerveckor.) Det blev bönesvar, och det är något jag verkligen har skäl att vara tacksam över. Gud har gett mig en grymt fin tjej till vän, en tjej som är äkta, har djup och ett vackert hjärta. Dessutom är hon rolig och någon jag kan skratta med. Lisa, me like you so much!

Som jag skrev i min inledning, så kommer nu en ny vecka. Därför blir min bön, att jag och andra får se sin vardag med ett öppet hjärta. Att vi får se, inte bara med ögonen utan också med vårt inre
 
För då blir livet större, vackrare och mer betydelsefullt. När vi vågar vända vår inre blick från våra misslyckanden, mot nåden runtom oss. Det finns kärlek för dig, och allt är av nåd.

Det har varit en skön dag, måste jag tillstå... Idag har jag bara haft en lektion, sen var det ledigt fram till dess att vi skulle ta skolfoto. På den fria tiden hann jag skriva labbrapport, äta pannkakslunch (mumsfilibabba) , sova lite och umgås med några i parallellklassen. Nu när jag börjat på riktiga IB, och därmed inte längre går i pre-IB har jag alla mina lektioner med de som går i den andra IB-ettan på vår skola. Det känns jättebra att få chansen att lära känna dem ordentligt. Jag är innerst inne rätt blyg, så att bara ta kontakt när det inte finns någon förevändning för det har jag inte vågat. Nu när vi jobbar ihop på lektioner, så är det mycket lättare att lära känna varandra. Det gör mig glad, för det är få saker som är så givande som att lära känna nya människor. Man lär sig så mycket, och får förståelse för helt nya saker.



En relation som i likhet med nya vänner ger något speciellt är relationen till Gud. Till skillnad från det vi får från mäniskor, går Gudsrelationen mycket djupare. Det förvandlar ens hjärta. När vi lär känna Gud kan vi bli sådana som han skapat oss att vara, och det tror jag är sann lycka...
På den senaste tiden har jag längtat efter att ägna mer tid åt bön och bibel, och jag upptäcker hela tiden mer om hur underbar Gud är. Det står i bibeln att vi ska närma oss Gud, så kommer Han att närma sig oss. Det är något som verkligen stämmer!  
Om du aldrig har bett förut, tycker jag du ska pröva. Känns det konstigt eller pinsamt, så göm dig på ditt rum. Säg till Gud att du vill lära känna honom, och så får du se vad som händer.. :P
Är du riktigt nyfiken, prova att läsa bibeln också. Jag vågar påstå att det kan förändra ditt liv totalt. Det har det gjort med mitt liv i alla fall...

21/8 Tisdag

Idag var det första dagen vi läste efter schema. Igår var det upprop, men idag började allvaret. Två lektioner har jag haft, svenska higher level och matte higher level.
Vår svensklärare Mona inledde lektionen med att be oss skriva upp sitt hemnummer på tavlan. Sen sa hon att vi inte skulle tveka att ringa om vi hade några frågor, eller om vi var sjuka och inte kunde komma på lektionen. Då är det nämligen viktigt att vi får ta del av annteckningar och vad vi ska göra, så att  vi inte halkar efter. På något vis kändes det som att hon förberedde oss på framtida nervsammanbrott, hehe. Det bestående intrycket av Mona som lärare var annars väldigt positivt. Hon verkar otroligt kunnig i sitt ämne, och hon kan verkligen konsten att tala väl. Dessutom var hon engagerad och tycker mycket om sitt ämne som jag uppfattade det. Härligt med sådana lärare. Min mattelärare Hans, introducerade oss till sin kurs på ett annorlunda vis. Han började att tala om för oss att matte higher minsann är ett svårt ämne, där man måste jobba hårt. Man ska inte tro att man bara kan sitta och titta på talen, man måste nöta med papper och penna. Dessutom kommer han gå fort fram, och vi kommer att vara tvugna att lägga ner mycket tid på matten eftersom det kommer att vara en hel del läxor. Efter den uppmuntrande harangen, började han genast med sina genomgångar. De var, precis som vanligt, rätt svåra att hänga med i innan man kommer in i tänket. Han förväntar sig att man ska begripa på en gång, men om man ska göra det gäller det att vara med på noterna. Trots att det oftast går lite väl mycket undan på hans lektioner uppskattar jag honom som lärare. Han är, precis som Mona och de andra IB-lärarna, väldigt engagerad i sitt ämne. Man kan riktigt se hans iver att proppa våra unga, formbara huvuden fulla med kunskap. Det är inspirerande må jag säga! (Om än lite utmattande ibland)

Det känns riktigt bra att börja skolan igen. Helgens tillfälliga nervositet och förvirring har gett vika. Jag tror att jag, trots min oro, har valt rätt ämnen. Ämnen som jag kommer att trivas med under de två år jag kommer att fördjupa mig i dem. Det är jätteroligt att träffa min sköna klass igen, och dessutom är det några nya människor som kommer tillbaka från diverse utbytesår som nu berikar vår klass. En tjej från Karlstad är det också som börjar med oss. Alltid trevligt med nya bekantskaper att få dela erfarenheter med. Det gör en verkligen rikare. Jag är inställd på att mitt första år på IB (har gått PreIB året innan), kommer innebära mycket arbete. Samtidigt är jag övertygad om att jag kommer att få utvecklas som person och lära mig en hel massa, inte bara om världen, utan också om mig själv och andra. det är en utmaning, ochnu antar jag den. Kan det bli mer spännande? Min skola äger!
..tycker jag och min klass i varje fall :)

"Planering och rutiner."
                                        "Ordning och reda. "
        
            -Ord som betyder olika saker för olika människor.

För mig är alla fyra orden viktiga. Eftersom jag pluggar mycket, samtidigt som jag vill ha ett socialt liv, och dessutom hinna med att träna behöver jag både planering, rutiner, ordning och reda för att livet ska fungera. Jag gillar att ha många bollar i luften, men för att det ska vara roligt måste jag ha koll på dem. Om jag känner att jag inte har kontroll blir jag stressad och mår dåligt, får en hud som krånglar och svårt att sova. Ja, alla möjliga saker händer när jag inte kan sortera och prioritera bland allt jag har att göra. Tyvärr klarar jag inte alltid av att få ihop det hur jag än vrider och vänder på saker och ting...

När jag satte mig vid mitt skrivbord igår kväll för att planera veckan, så märkte jag att jag hade väldigt mycket att göra. Mer än jag hade trott att det skulle bli, så jag blev helt uppstressad. Det kändes omöjligt att hinna allt, och jag hade ångest när jag gav mig ut på min löprunda. Så bestämde jag mig för att be. Jag berättade för Gud precis hur mycket det var i min kalender, och hur otillräcklig jag kände mig. Jag fick lämna allt i Hans händer, och ångesten släppte. Läget var under kontroll igen, men det var inte jag som kontrollerade. Det fick Gud göra, och vilken lättnad jag kände!

Det var en ny upplevelse, och jag fick förstå att jag inte behöver oroa mig så mycket. Visst är det bra med ordning och reda, med rutiner och planering. Det underlättar för en att hinna med det man behöver göra, speciellt om man har många olika saker för sig. Fast viktigast av allt för mig som kristen, är att överlämna sig själv, och det man gör til Gud. Då tar Han hand om det så att det ordnar sig, och att allt blir till det bästa. Något jag verkligen vill ta med mig i livet. Speciellt då skolan drar igång om en vecka, med allt som det innebär av prestationshets och tidspress. Lita på Gud i alla lägen, för Han är alltid där!