Mina tankar - Min värld

Löpning är något av det härligaste jag vet! Det är få saker som går upp mot en lyckad löprunda,
föreställ dig bara en ljummen sommarkväll...
Solen är på väg att gå ner, och hela din värld badar i ett milt kvällsljus. Vinden fläktar svagt, och fåglarna kvittrar sina sista aftonsånger. Du springer på lätta fötter efter landsvägen, genom skog och vid sidan av gyllene vetefält. Förbi hagar med kossor, som tittar storögt på dig när du flyger förbi...
Så kommer du till slut hem, helt svettig och med andan i halsen.
Du känner hjärtat bulta och är bara.. alldeles alldeles genomlycklig...

Att springa är min absoluta favoritmotion. Jag tror inte det finns någon annan motion som så effektivt ger bättre kondition, samtidigt som den stärker de största muskelgrupperna och skelettet. Dessutom är ett genomfört intervallpass välgörande för självförtroendet. Tjusningen i att lyckas att springa den sista 1000-meters intervallen trots att man tror att man kommer att dö på kuppen är helt enkelt svårslagen. Det är viljans seger över instinkten att bara ge upp, och det är att klara mer än man trodde var möjligt. Sånt gör att man sträcker lite extra på sig!  Den meditativa biten i ett lungt löppass utan musik i öronen får heller inte underskattas. Man rensar bland tankar, och ibland stänger man till och med av dem för en stund. När man är hemma igen känns huvudet lättare och det är ordning på tankeverksamheten.

Vad vill jag säga med allt detta? Jo, att löpning är det härligaste jag vet såklart! Bra på alla upptänkliga sätt och vis. Och så tycker jag, att du också borde snöra på dig joggingskorna och ta en tur. För när du byggt upp din kondiion tillräckligt för att det ska vara behagligt att springa några km, så kommer du garanterat att känna dig lika lycklig som jag gör fyra gånger i veckan..

Tänk att man kan få vara med om så mycket på så kort tid. Jag har fått lära känna nya och roliga människor, fått umgås med gamla vänner, och fått ta emot mycket omtanke och värme. Jag har lärt mig en hel massa om Gud och om mig själv...
Bortkommna och vilsna pusselbitar av mitt liv har fått hitta till sina platser, och jag känner mig som en hel människa. Mer hel än jag varit på länge. Det är fantastiskt vad som kan hända i ens liv när man tar sig tid att umgås med Gud. Jag är fri, och så fylld av hopp! 
 
Den här veckan i Örnsköldsvik var den sista sommarlovsveckan. Visst är det hela två veckor kvar tills skolan börjar, men nu måste jag ta tag i en fetingstor matteläxa, och jag har 350 sidor kvar i en Dickens-bok, så på något sätt är sommaren över för min del. Kanske borde det kännas vemodigt, men jag tycker att det är rätt skönt.
Jag längtar efter hösten. Längtar efter att få tillägna mig mer kunskap, och efter att få anta nya utmaningar. Jag saknar det höga tempot, och planeringen av dagarna.

Ge mig härlig höstluft som inte är det minsta kvav.
Måla världen i nya färger och låt höststormar blåsa in förändring.

Livet är härligt, och jag vill ha mer av det!

Kanske trodde du som läser dettta inlägg att du redan kände mig, eller så har du bara halkat in på min blogg på något oförutsett vis och vet inte alls vem jag är.
Oavsett hur det kommer sig att just du läser det här inlägget, så kommer det att  avslöja allt värt att veta kring;

Hemligheten om vem jag, Hanna Paulina Maria Carlsson är!

Eftersom jag inte ännu har kommit på vilka de mörka hemligheterna och oanade detaljerna i mitt liv skulle vara, så kan jag börja skriva ner det som beskriver mig och mitt liv lite allmänt.

Jag är 16 år och 10 månader om exakt 1h och 48min. Platsen där jag lever och bor är en litet samhälle mitt i ingenstans vid Mälaren, och föddes gjorde jag i Enköping. Fram tills i maj har jag framlevt mina dagar i Västerås, och det är där de flesta av mina vänner bor. Min familj är en smula traditionellt sammansatt, och består av en pappa, en mamma, en lillebror och en hund. Jag går i skolan, och pluggar och sliter som ett djur på linjen International Baccalaeurate där jag läser mina ämnen på engelska istället för svenska. När jag inte ligger begravd i läxor och prov så hänger jag i kyrkan, eller är ute och springer. Sen älskar jag att dansa, så ibland drar jag upp ljudet och svänger loss:-) Som något av ett hälsofreak så ser jag även till att läsa både det ena och andra på ämnet, och missar sällan  min morgonpromenad. Det var en lite ytlig besrivning av vem jag är, baserad mestadels på vad jag gör av min tid, och kanske kan det ge en aning om hur jag är. Fast nu är det så att jag inte tror att det jag gör är detsamma som den jag är. Därför anser jag, att för att ge en bild av mig så lär jag behöva skriva lite till.. (trots att det här inlägget verkar blir rätt långt, man är ju lite ego.)

Jag tror att för att avslöja hemligheten om mig, måste jag nog skriva lite om mina personliga egenskaper. Målmedveten och ambitiös, är två adjektiv som beskriver mig rätt bra. När jag bestämt mig för något, så gör jag allt för att klara det, oavsett om det handlar om att få mvg på ett prov eller springa fyra mil i veckan. Sen vill jag inte bara klara av det jag föresätter mig att göra. Det ska klaras av med utmärkt resultat också, annars får det vara. 
Det som får mig att kämpa för mina mål är inte bara ambitioner, utan också envishet. Jag är envis som en åsna, en egenskap nedärvd från min kära far. Jag ger mig inte i första taget...

De som lär känna mig tror jag ofta får intrycket att jag är trygg i mig själv och har ett bra självförtroende. Det stämmer till en viss del. Jag vågar vara den jag är och tror att jag kan klara av saker och ting. Jag vet var jag står i många frågor och är inte rädd att uttrycka min åsikt. Trots säkerheten på vissa områden, så är jag osäker ofta också. Mina höga krav på mig själv gör att jag inte tror att jag duger som jag är. Jag blir aldrig tillräckligt duktig, snygg eller smal. En inställning som ofta ställer till det för mig, och driver in mig i många återvändsgränder, när jag pressar mig till den yttersta gränsen för vad jag möjligtvis klarar av. 

En känsla jag hoppas kunna inge andra människor är att jag är positiv och glad. Mitt motto är, även när jag är som mest virrig och hispig, att allt löser sig. På det ena eller andra viset, även om allt inte blir riktigt som man tänkt sig jämt och ständigt. Mitt liv innehåller mycket skratt och en del bus, för ibland måste man överaska omgivningen lite. Jag vill tro att jag bryr mig om andra, och försöker att se dem och visa min uppskattning. När du får en komplimang av mig så kommer den från hjärtat, för jag är den ärliga typen som inte fejkar ett leende. Dess värre förstår jag inte alltid när folk är ironiska och skämtar, eftersom jag tror att alla precis som jag menar det de säger bokstavligen :-P. 

När det gäller att våga anta utmaningar så är jag ibland en superfegis, och ibland rätt modig. Höjder och galna farligheter lockar inte mig, men att stå inför folk och bjuda på sig själv skrämmer inte nämnvärt. Med en bakgrund inom dans så har jag uppträtt i tjusiga balettnummer både som krabba och städtant. (Dock aldrig i en tjusig tyllkjol svävandes över golvet, som var min egentliga intention när jag började ta danslektioner.)

Tja, vad mer finns att berätta? En människa är så oerhört mycket mer än det man ser vid en första anblick. Jag är, precis som du komplex.
Blivande fysiker- Ofta allmänt småkorkad.
Ett hälsofreak, som älskar glass.
Rätt självsäker på ytan, men ofta liten inuti.
Med mycket vilja och styrka- men ibland nära att knäckas.
Vad är då hemligheten bakom mig då? Det stora avslöjandet vi alla väntar på...

Det är nog något som dröjer, för vad det skulle vara vet jag knappt själv. Kanske att jag är en unik uppsättning gener och precis lika annorlunda och konstig som alla andra. Den som lever får se...

Vaknade upp till smatter mot fönsterrutan. Regnet öser ner, och jag sitter inne och skruttar. Det är faktiskt skönt, för jag har tränat rätt mycket i några veckor. Man måste våga vila finns det ju de som säger, och jag antar att de har rätt. Både kropp och psyke behöver vila för att ladda om och kunna växa sig starkare. Även om jag har svårt att tro på det. Det verkar ju som en paradox att jag skulle bli en bättre löpare för att jag ligger i soffan och slöar.

Trots min misstro mot alla idrottskunniga träningsråd har jag bara löpt ett pass den här veckan. Ett löppass som inte gick särdeles bra. Jag fick ett närgånget möte med asfalten när jag sprang i nerförsbacke. Jag trampade snett ner i vägkanten, vek in foten och tog i mig själv med ansikte, näsa och händer. Då brände det alldeles förskräckligt, och nu ser jag ut som att någon misshandlat mig. Det gick lite väl hett till helt enkelt. Man måste se sig för, och vara på sin vakt även i löpspåret, är läxan jag lärt mig. Det är ganska lätt att trampa fel när man springer i vägkanten.

Vad har jag mer jort den här veckan? Svar: Jag har fyndat för mammas pengar. Efter en shoppingtur med Nina till sthlm var pengarna slut, men jag behövde fortfarande lite kläder. Så jag följde med mamma som smakråd på stan och fick på köpet lite underkläder, en t-shirt och en munktröja. Munktröjan kostade 30kr för att den lilla grejen man drar i på blixtlåset var borta. Jag trädde i en liten nyckelring och vips så funkar blixtlåset perfekt. En till klännig har jag hittat också. Jag är i en period då jag tycks älska blommiga sommarklänningar och kjolar. Märkligt men trevligt.

Ja, det var väl allt för mig idag. Snart ska vi åka och fika i Kungsör, en liten familjeutflykt. Annars är det inte så mycket so