18/3 Lite efter...
Gonatt!
16/3 Förvirrad
Ge mig lösningen på alla problem!
15/3 Jag VÄGRAR SKRIVA OM SHLAGER!
När jag var ute på dagens härliga promenad (det var sol, vibrerande vår i luften, vindstilla och snödroppar i backen) tänkte jag en del på ett samtal med en vän i fredags. Om jag kommer in på en uwc-skola kommer jag att vara tvungen att gå om ett år, alltså gå fyra år på gymnasiet. För ett år sedan hade jag aldrig ens tänkt tanken att "slösa bort" ett år av mitt liv på det viset. Med tid kommer eftertanke, och jag har omvärderat både ett år i mitt liv, och vad som egentligen är att slösa bort livet. För det första lever jag kanske tills jag blir åttio år, vad är då ett år av de åttio? Jo, en åttiondel, vilket är ganska lite om man ser till helheten. Och vad är det jag har så bråttom att göra, att börja med nästa stressade utbildning eller att börja med det arbetsliv jag kommer leva fram tills jag är mellan 60-70 år gammal? Faktum är att jag inte tror att jag sätter större värde på min tid genom att ständigt skynda mig genom det. Att värdera livet högt är att göra det som känns meningsfullt. När jag sa det här till min vän, visade det sig att vi tänker väldigt olika. Vid påståendet att livet är långt fnös hon och såg på mig med en oförstående blick...
-Långt?..det är kort!
Just den här vännen brukar hävda att hon inte strävar efter personlig lycka, hon vill uppnå något högre med sitt liv. Om hon får volvo, villa och vovve på vägen mot sina mål är det inte fel, men att ha ett lyckligt äktenskap och tre blonda barn är inget hon strävar efter. Det är i varje fall så jag uppfattat det ,hon får rätta mig om jag har fel. Tanken är i sig god, jag tycker inte att man bör sträva efter normen för personlig lycka, då att man når den inte betyder att man faktiskt är lycklig. Däremot är jag övertygad om, att för att nå några högre syften i livet måste man uppleva att det man lever och verkar för är meningsfullt och tillfredsställande. Och för att känna så, behöver man må bra inuti, och inte vra sönderstresasd av sina egna och omvärldens krav på sin person. Att uppleva livet som meningsfullt och tillfredställande är vad jag tror är sann lycka. Så för att nå dina höga syften och för att tjäna mänskligheten, bli lycklig!
13/3 Spännande!
SPÄNNANDE..!
För övrigt intet nytt från hemmafronten. Har stannat hemma från skolan idag igen på grund av sjukdom, och nu börjar jag bli lätt uttråkad. Precis när jag kommit igång med läxor, fick jag brevet från UWC och då var det omöjligt att koncentrera sig. Jag ska nog försöka ta nya tag i alla fall, det måste jag. Det finns en hel del att göra, både skrivuppgifter i svenska och en labbrapport i fysik med inlämning i nästa vecka. Vore tråkigt att slösa hela helgen på att läsa läxor.
Känner mig väldigt glad och hoppfull nu..tänk tänk tänk om jag får åka till Kanada i höst!
12/3 Bajsdag
Här kommer den:
It's the heart, afraid of breaking - that never learns to dance...
It's the dream, afraid of waking - that never takes the chance...
It's the one, who won't be taken - that can not seem to give...
...And the soul - afraid of dying - that never learns to live...
11/2 Vandring
Att gå med Gud.
Det är meningen med livet,
tror jag.
Det är vad som ger resten av det vi vanligtvis kallar livet en djupare innebörd för. Det är insikten som ger liv i ögonblicken, och ro i stunden. Efter att ha haft mina vänner här under kvällen och efter att vi bett, läst bibeln och lovsjungit tillsammans så är jag fylld av en djup ro. Inte för att jag vet vad det vi kallar livet kommer innebära för mig, jag har ingen aning om vilket yrke jag ska välja, vem jag ska gifta mig med eller var jag kommer bo. Jag vet inte ens vad jag gör om ett halvår!
Men,
Jag vet att vilken vägen än är, får jag vandra den med Jesus. Ibland när jag är ute och går, kan det där bli så tydligt, att han är levande och att han vandrar med. En sådan upplevelse fyller mig med en förundran, och nästintill bävan. Det är för verkligt för att omfatta i min ofta begränsade tankevärld. Samtidigt är det så påtagligt, att jag inte vet vad jag ska göra med vetskapen..Det är i de stunderna, det är lätt att älska Jesus.
Fast det vil jag att du ska veta, att det är inte alltid så lätt, inte alltid så självklart heller i mitt liv. Jag tvekar, jag brottas, jag saknar de rätta känslorna. Upplever inte de otroliga händelserna. Det finns olika tider i mitt liv, och därför är jag tacksam att jag kan få finna vila i vissheten att Gud går med oavsett mina känslor eller tankar.
Vandringen med Gud har både uppför och nerförsbackar, dalar och höjer. Utan dem skule jag aldrig få starkare ben och se nya utsikter, inte heller få tid att vila och hämta kraft. Antagligen skulle jag heller inte kunna komma framåt och in på ny mark. Blir stegen tunga, försöker jag lämna ryggsäcken till Jesus, då brukar vandringen bli lättare.
Guds frid på din resa!
9/2 bara, lycklig faktiskt!
I fredags hade vi fysikprov vilket kanske inte låter som någon höjdare, men det gick riktigt bra så jag kände mig väldigt nöjd. Jag lyckades till och med komma med det tidiga tåget för att jag löste uppgifterna så snabbt. (Nu återstår bara att hoppas på att jag även löste dem rätt..) Jag kom hem glad i hågen, städade mitt rum och dammsög övervåningen. Sen packa jag och var glad över att jag hunnit allt jag skulle, innan det var dags att åka till afrikanska dansen med mamma. Väl där dansade jag i en och en halv timme för första gången på några månader, vilket var riktigt skönt och sjukt flåsigt och svettigt. Min kära kompis Linnea var också med, och efteråt skjutsade mamma hem oss till hennes lilla lägenhet så att vi kunde ha vår filmkväll. Det måste jag säga, att mysigare filmkväll har jag aldrig haft. Först åt vi en jättegod middag som Linnea gjort iordning innan hon gick till dansen, bestående av soppa, bagel och quinoasallad med grape i som verkligen var god. Sen tittade vi på filmer med tema kärlek; Dirty dancing 2 och en film om en begåvad matematiker som var uppväxt i slummen och jobbade på MIT som städare. Dirty dancing var verkligen gullig, och du vad bra de dansade, jag och Linnea var tvugna att jazza loss till musiken efteråt. Man blev så sjukt danssugen! Sen såg vi den andra filmen som var lite mer allvarsam, med bra skådespelare och många riktigt bra repliker.När vi till slut släckte alla levande ljus och kom i säng låg vi och pratade ett tag om livet och kärleken och lite av varje, tills vi somnade bägge två och sussade sött hela natten. När vi vaknade vid halv nio åt vi en god och långsam frukost, drog oss ett tag och räknade matte innan provet. Sen gick vi ner på stan, gymmade och pumpade muskler, och tog oss efteråt i ett utsvultet tillstånd till ett cafe för att äta lunch. Till sist gick vi till Godisland så att jag fick köpa mitt lördagsgodis, som jag glatt mumsade i mig på vägen till Linneas lägenhet där jag äntade tills min far kom för att hämta mig.
Jag hara bara känt mig tillfreds och lycklig hela helgen, det är inte klokt vad bra jag haft det!
Tack Linnea, och tack Jesus, för en alldeles, alldeles underbar helg!
(Tänk att du är min vän, där kan vi snacka värdefulla kontakter i telefonboken;) )
6/2
Jag tror inte på "the one", jag lovar er. Men jag tror att det finns några där ute som passar ihop med mig, och just nu när våren snart är här kan jag inte låta bli att längta tills jag möter honom jag kommer att välja. Inom mig stretar längtan att växa till och växa upp, lämna tonåren och bli kvinna, välja mitt eget liv och en självständig väg. Visst väljer jag redan, men jag är trots allt tvungen att gå gymnasiet, och vackert läsa de kurser som erbjuds, göra det mina föräldrar ber mig om och bo dit de flyttar. Jag längta efter ett yrke, en egen bostad och någon att älska. Jag längtar efter det så mycket, att jag är beredd att vänta för att det ska bli helt rätt...
Självklart ska man leva i nuet, men mina drömmar vill jag inte ge upp för någon annans drömmar än Guds för mitt liv. Framför mig ilgger två ensamma gymnasiår fyllda av träning och studier. Nog förstår ni varför jag längtar?
Herre, led mig rätt och visa mig Din väg, så att jag kan vandra på den. Tack att du vandrar med.
6/2 Till min blivande man
Om du kunde ana, vad jag längtar efter dig. Den här dagen har varit grå och trist, regnet sköljde bort det glada livsmodet och tröttheten sopade energin under mattan. Tänk om du hade funnits, då hade du tagit hand om mig när jag kom hem. Du hade kramat mig, dragit mig intill dig, strukit mig över håret och viskat något fint i mitt öra.
Om du kunde ana, vad jag längtar efter dig. Jag vill lära känna dig, locka dig till skratt och retas med dig. Dela tankar och minnen. Det finns så många oskrivna ord jag väntar att få skänka dig, så många överraskningar. Så mycket kärlek förvarat i just mitt hjärta som jag vill ösa över dig.
Nu väljer jag ensamheten, för dig. Jag sparar det vackra för att det ska finnas något fint att ge när vi möts.
Kanske dröjer det ett par år, innan vi båda funnit vilka vi är och vart vi är på väg, så att vi kan finna varandra.
När den tiden förflutit, då möts vi...
/Din Hanna
5/2 Tisdag
Undrar varför det fortfarande vänder sig i magen. Det är länge sen sist och jag har tappat bort känslorna så vilka ska jag nu ta fram. Vad borde jag byta ut de gamla mot? Antar att det ordnar upp sig av sig självt. Men man kan ju fråga sig varför...Och det klassiska som jag alltid säger i telefon när folk inte kommer till sak; Vad vill du?
Borde kanske snygga till mina artighetsfraser när någon ringer, och rusta mig med mer vänlighet och tålamod.
Nu ska jag snart sova...gonatt
En inre resa
Jag springer inte iväg från livet.
Jag springer ifatt det.
När meter blir till kilometer blir till mil,
blir jag fri från tidens fångenskap.
Jag lämnar bojorna och går in i evigheten.
Där samlar jag och plockar bland kringspridda ting, lämnade i hast.
Ställer bort koppar lämnade i stress,
dukar av ett bord som annars hade dukat under av press.
Nu tar jag och dammar och vaskar och ordnar.
Finner tankar och minnen i hörn som jag vårdar.
Torkar ryggar på rader av tankar mellan blad,
skriver nytt och öppnar sinnet för andra vyer.
Sist öppnar jag fönstret och låter luft strömma in,
lämnar min boning ren och frisk, öppen mot världen
Jag kommer hem igen, svettig och smutsig med lera på skorna.
Känner du inte doften av nyskurat?
Av: Hanna Carlsson -020308-
2/2 Lördag
Några bilder på mina inköp blir det inte, för den krassa sanningen är att jag inte har en aning om hur man använder min webbcam på ett bra sätt. Tänk om man vore teknisk, vilket liv det skulle vara. Så mycket smidigare många saker skulle gå, och så lite trassel med apparater jag skulle vara tvungen att genomlida. Om det finns något botemedel mot teknikolexi så vill jag veta det, för snart måste jag byta ut min 3310 och då bilr det inte nådigt. Jag måse hitta någon mycket okomplicerad sak så att jag kan använda nyförvärvet.
Det var allt ifrån mig denna lördagkväll...Inga djupa tankar, vilket jag skyller på chokladpuddingen jag nyss intagit som säkerligen sänker min ålder med 10 år:)
Den 31 Januari
Om jag återvänder till mitt första ämne som är dagens händelser, är det första jag vill skriva om löpturen ute i skogen efter lunch idag. Jag njuter verkligen av löpning, hur konstigt det än låter i mångas öron, och jag älskar att vara ute i naturen och att se alla färger i solljuset, känna dofterna och uppleva det rofyllda i att färdas längs en liten stig och bara upptäcka de små sakerna.
Det ger mig sinnesro
-det stora i det lilla-
att jag får leva och uppleva något som en skog
och att solen alltid lyser på mig på torsdagar,
hur mycket det än regnat dagen innan.
-det stora i det lilla-
De små bevisen på en oerhörd godhet.
Den sista dagen i den första månaden har förutom en löptur bjudit på några koncentrerade timmar i skolan, en del skratt och lite djupare samtal med goda vänner. Jag är verkligen lycklig, nu och här, sitter faktiskt och småmysskrattar för mig själv, ler lite finurligt, och om du läser det här och har en deppig dag så har du nu möjlighet att bli irriterad på min överpositiva person. Efter att din irritation runnit av dig och du känner dig härligt avreagerad så kan du trösta dig med att även på min himmel finns det moln. En del oönskade frågor som söker svar, villrådighet inför framtiden och en mage som kurrar och krääver mat nu trots att middagen inte är klar för än om tjugo minuter ungefär.
Alla bördor lägger jag i Herrens händer,
när Han bär dem i sina är mina fria.
Då kan jag dansa och le, och min hand till Honom ge.
Vi går hand i hand vi två, låt det alltid vara så!
29/1
Trots stressen över livet som är nu, känner jag att jag behållit mitt inre lugn. Visst är det saker som är svåra och visst har jag flera beslut att göra som kommer att bli avgörande, men jag vilar i att Pappa Gud tar hand om och leder mig. Ett av mina bästa bibelord just nu som jag fann mitt i en fruktansvärd beslutsångest talar om att vandra, och ine att Gud går framför och leder men att Han går bakom. Om jag viker av till höger eller vänster låter Han mig höra Hans röst som säger: här är vägen, vandra på den. Ett fantastiskt löfte som hjälper mig att förtrösta på att min himmelske pappa har mitt liv i sin hand, och inte ålter något skilja mig från Honom. Nu är det dags att sova, och prata med Honom som alltid lyssnar om det som ligger på just mitt hjärta just nu.
Guds frid, och en välsignad nattsömn!
28/1 Måndag
Jag vet att det är en fånig sysselsättning för en sjuttonåring, men det är ju ändå väldigt roligt så jag struntar i att det är barnsligt. Jag lär mig faktiskt om livet, hur man tar hand om bebisar och småbarn och får bra betyg (mata ungarna och ta dem till pottan , om du byter blöja tillräckligt ofta måste du bada dem, skicka ungarna till skolan och tvinga dem att göra läxor). Vad mera är, jag lär mig hur man charmar den rätte mannen och ser till att man blir gift med honom; man charmas, badar i den romantiska poolen, pratar och charmar, "kramar romantiskt" , och vips, när man kyssts och hånglats några gånger är det bara att fria! Han svarar garanterat ja och flyttar in, när han väl gjort det kan jag kontrollera hans minsta rörelse. Busenkelt, och ni ser hur man säkert kan överföra dessa kunskaper på det verkliga livet. om man är pank, skriver man "motherlode". vet inte om det är 100% säkerhet att det funkar i sverige, men man kan ju alltid hoppas:P
Trevlig eftermiddag från Kvicksund!
Den lite suddiga gangsterversionen av mig
HöHö, mer gangster än såhär blir det inte av mig:P
The Last Scent of Flowers
She was on her knees, gasping for breath, sweating and mumbling. She tried to call out for someone to rescue her, trying to form words, but they were all gone. Now she realized that the last and soft summer breeze had blown them away.
The draught felt freezing on her bare knees and she felt utterly alone.
When the last wave of agony had drowned her body, she was cowering and panting, but finally calm. These panic attacks seemed to become more intense and frequent the longer she
stayed in this godforsaken place. Sophia rose and poured some water in a saucepan, she
was going to make some tea. As the water slowly got heated, she tried to remind herself of her
homeland. The memories were fading since the country she had left hardly resembled the
land of her childhood. The home she knew had been beautiful and the people had been fearless and free. How she had loved the parks and the ancient buildings! Even though she
belonged to a poor family, there was a time when she had dreamt of becoming a writer.
"The war changed everything", she whispered. She could almost hear how her silent words echoed in the naked apartment. When the first bombs fell over the capital Sophia had hoped that it would come to an end quite soon, but it never did. Maybe it would do so physically in a few years, but when her husband and their son was killed on the street during a bomb raid, Sophia's heart was torn apart and the war began to be fought inside her. Fearing for her life as well as for her inside brokenness, Sophia sold their tiny house and fled. That was how she happened to take shelter in this cold and unfriendly country that claimed to have welcomed her with open arms.
Finally the water started to boil, and she poured some of it into a cup and sat down on the worn chair. As she leant back and held the warm cup in her hands she sighed. Suddenly she sensed an increasing tiredness that slowly took power of her body. In spite of this idle life with no employment in sight, which compares to nothing I experienced throughout my whole life, I have never been this weary before. As Sophia reflected upon her own tiredness, she thought of yesterday's events. Most of her time she stayed in her apartment, except for when she went out for a walk, or had to go to the grocery store. Yesterday had been one of those days that followed upon a sleepless night of anxiety. How on earth would she be able to handle the looks from the cashier, as she stumbled on the words, her tongue swelling in her mouth? What had once been so easy now seemed like a nightmare.
When she first came here she really tried to learn the language and had never expected it to become any trouble. She was gifted when it came to handle letters, form words and form them into sentences that flowed together. Words had been to her as flowers to the gardener. She had planted and watered them, arranged them, and decorated places that were naked and bare before she had came there to fill the empty spaces. Words were the bouquets she gave away and the trees she sought tranquillity and comfort under. The only difference between herself and the gardener must have been that her garden was placed inside her. But when the war entered her heart, it seemed to have conquered the secret garden. Nowadays she never wrote anything anymore. Learning a new language became an impossible quest; her flowers were all dead, and her trees were chopped down. No one seemed to be able to help her. The physician that always wore a smile to hide from her declared through the interpreter that she suffered from a trauma with psychosomatic impacts. There was nothing else that they could do for her except putting her on the waiting list for an appointment with the psychiatrist. Sophia was helpless, imprisoned by invisible barriers created by an unmastered language. All that was left to her was to wait.
The tea had cooled and Sophia placed the cup on the table, continuing to stare out through the window. Raindrops started to smash on the glass and with the empty expression that appear on those who live too hollowly, she stared at a man down on the street who was walking past. He glanced through her window at the bottom floor, giving her worn out person a compassionate look. As her eyes met his, he turned and walked up to her window. With a smile on his face, he waved at her and seemed to ask her if he could come in. There was something familiar about him, like she had seen him somewhere before. Suddenly she knew who he was! Sophia waved back, nodded and went to open her door.
With the door open, she could smell the scent of flowers through the rainy air.
/Hanna Carlsson 2008-01-10
(Jag vet, det är inget jag upplevt själv. Jag vet, den är lite väl tragisk.Jag vet vad ni inte vet, den är skriven på temat language and culture, och passar väl in då den beskriver språkhinder och betydelsen av verbal kommunikation)
Hope you enjoyed the reading...
En dikt jag verkligen tycker om...
She's the blasé eye of the hurricane that's the world around her // Visionaris, Halmstad, 2006.
You're standing
on one leg touching your foot
with your fingertips
so easily,
you're such a lovely
acrobat for me
you remind me
of a love story I once wrote
and threw away
and in town
there are posters of
the last great poet
all over town
a thousand Bob Dylans
are watching me
but all the words
they just don't give
the kicks anymore
but you,
you put your foot down
in the dark
two feet on the ground
feels safer when everything else
is changing
in a world
of causality
you are my chaos
27/1 Söndag
Nu var det ett tag sedan jag skrev här, och jag antar att jag haft för mycket annat som tagit min uppmärksamhet. Mina intressen går i perioder, och månaderna innan jul har det varit annat än skrivande jag har ägnat mig åt. Idag kallade dock tangentbordet...
Det har hänt en del sen sist jag skrev, och jag ämnar inte försöka sammanfatta det, istället vill jag skriva om helgens upplevelser. Detta veckoslut har vi anordnat en ungdomsläger i Bäckbykyrkan, och då jag var medlem av planeringsgruppen deltog jag självklart under hela helgen. På fredagen predikade jag, vilket var både mindre nervöst och roligare än jag väntat mig. Det var spännande, och jag kände att jag förmedlade det jag skrivit och tänkt tala om. Sedan var jag med i förbönen med min mamma, och upptäckte att det är fantastiskt att tjäna Gud och människor så, men också ansvarsfullt. Jag har mycket att lära om Gud och människor, men jag längtar verkligen efter att kunna bli mer använd i den typen av tjänst. Sedan har jag skrattat mycket, umgåtts med gamla vänner och mött nya, och på det hela taget haft en välsgnad helg, "Nära Faderns Hjärta". Idag har jag nog inte så mycket klokt att skriva, men jag kan åtminstone ge ett löfte om att det kommer mer, och att jag har för avsikt att lägga upp en novell idag:)
Den 7 november: en onsdag
Nu låter det som att jag är en stor vinterfantast, och riktigt så dedikerad är jag inte hela vintern ut, men visst tycker jag om denna kallare del av året. Att det är mörkt bekommer mig inte alltför mycket. Så länge jag är i form, sover och äter bra, så blir jag inte alltför trött av bristen på ljus. Det är ju väldans mysigt att få tända ljus, och så här års är det heller inte fel att elda i den öppna spisen. Nu ska jag återgå till att läsa den bok vi för tillfället studerar i engelskan, One flew over the cuckoo's nest. Den har varit lite svår att komma in i, men jag ska tappert försöka på nytt.
